De nya idéerna kan ta livet av Centern
Om man en gång om året ska se den ljusa sidan i allt är det just den här dagen. Själv tänker jag på centern.
Jag har inget särskilt emot centern. Jag betraktar alla politiska partier med samma välbalanserade blandning av misstro och avmätt tolerans. Men centern är, helt objektivt, ett alldeles särskilt parti.
Till att börja med har det, till skillnad från de flesta politiska partier, aldrig haft någon egentlig ideologi. Då och då, när den saken har plågat partiet, har någon programgrupp hittat på något om decentralisering eller miljö och försökt töja det till en världsåskådning. Det har aldrig varit särskilt övertygande.
Det är också ett parti som fortfarande har en rätt välfungerande och finmaskig lokalorganisation. En folkrörelse, om man så vill.
Centerpartiet är dessutom rikt som ett troll. Partiets investmentbolag, Randello (italienska för knölpåk, men också spelkortens klöver), gjorde visserligen ett dåligt resultat förra året, men sitter på ungefär en och halv miljard.
Vi har alltså att göra med ett pragmatiskt, makalöst förmöget och väl rotat parti. Det finns inget annat parti i Sverige – antagligen inte mer än en handfull i hela världen – som har så goda förutsättningar att helt dominera politiken.
Men så var det opinionsmätningarna.
Håhåjaja. Och då gjordes ändå de senaste mätningarna innan partiet meddelade att det tänker lägga sitt politiska krut på att genomdriva fri invandring, polygami och avskaffad skolplikt.
Det finns tvivelsutan alldeles utmärkta argument för allt det där, för det finns det alltid när man driver en idé till sin yttersta spets. Det finns också något rörande oskuldsfullt över ivern att låta idéerna blomma ut. Det är som om centern, kohandelns mästare, plötsligt fått för sig att partipolitik handlar om idéer. Det misstaget kommer antagligen att bli dyrt. Det kanske är ett självmord, men det är i så fall ett näpet självmord.
Men var är då den ljusa sidan, om man inte är en konkurrent som känner gemen glädje över centerns olycka? Jo, så här:
Nog är det hjärtevärmande att se att politisk makt inte automatiskt tillfaller den lyckligt lottade med alla goda förutsättningar och en knölpåk värd miljarder i näven. Kanske spelar idéer en roll, ändå.