Jag hade rätt om EU – ni hade fel, fel, fel, fel
Lord Lawson i Avesta. Låter som ett folklustspel. Men det är en dokumentär, för han var nämligen i Avesta i slutet av förra veckan, Margaret Thatchers gamle finansminister Nigel Lawson.
Pappa till tv-kocken Nigella. Jag vet, för jag såg honom där. Hörde honom också. Han gav sin syn på euron.
En kort sammanfattning: Det var ett idiotprojekt från början, blev ännu mer idiotiskt när det väl kom igång och nu händer precis det som eurons kritiker varnade för från första början: kaos, katastrof och lägenhetsbråk i bostadsrättsföreningen Europa.
Det var ett riktigt upplyftande tal. För mig personligen, alltså.
För ungefär tjugo år sedan ägnade jag nämligen rätt mycket tid åt att skriva om varför EMU var en riktigt dålig idé. Först i Svenska Dagbladet, sedan i Finanstidningen. Jag höll på i nästan tio år och tjatade om saken, vecka efter vecka, tills det stod klart att det inte skulle bli något svenskt medlemskap. Jag tröttade säkert ut många läsare, men mest mig själv, för med åren blev det allt mer ensamt. Fler och fler som hade varit kritiska, eller åtminstone tveksamma till euron, bytte sida. Kanske gav de bara upp, kanske tänkte de om. Viss roll spelade möjligen den halva miljard som Svenskt Näringsliv gjorde av med, för att få oss att älska euron.
Och nu är vi där vi är. Man skulle, i all blygsamhet, kunna sammanfatta det såhär:
Jag hade rätt. Alldeles rätt. Rätt, rätt, RÄTT!
Men det här är ju en allvarlig sak, så det vore inte särskilt klädsamt. Det korrekta är att vara bekymrad, ledsen och empatisk med grekerna. Det finns ingen anledning att spricka av stoltheten bara för att man, för en gångs skull, bevisligen förstått något och förutsett konsekvenserna. Inte känna triumf. Inte göda sin fåfänga.
Verkligt ofint vore att gnugga eurofilernas nosar i den lilla stinkande hög de lagt på den europeiska mattan. Så det ska jag inte göra. Jag säger bara att det var upplyftande att höra Lord Lawson säga ”vad var det jag sa”. Och tänk hur jobbigt det måste vara för eurokramarna, som hade fel.
Jättefel. Helt fel. Alla fels moder. Fel, fel, FEL!
Carl B Hamilton, Folkpartiets främste eurofantast, var förresten i radion häromdagen. Han sa att han inte ville diskutera det som varit, utan bara framtiden.
Kan tänka mig det.