Vi är första generationen som inte ska känna skuld
Här ska ni få höra något som är töntigare än mittbena och tejpade glasögon: att känna skuld. Det är 2012. Känner man skuld kan man lika gärna börja dansa menuett och ägna förmiddagarna åt att ondulera håret också.
Psykologen Eva Rusz skrev en debattartikel här i tidningen i förra veckan. Det var en rak och direkt sak: Man bör inte sätta barn under två år på dagis. De behöver få anknyta till sina föräldrar under sina första år. Får de inte göra det, kan de få känslomässiga problem längre fram i livet.
Jag har inte läst den forskning som Eva Rusz plöjt igenom, så jag tänker inte polemisera med henne. Men om jag nu skulle vilja det, så vet jag åtminstone vad jag borde göra. Idén är rätt enkel.
Jag borde bemöta hennes argument.
Hänger ni med? Läsa det hon skrivit, granska det hon påstår och gräva fram uppgifter som talar mot hennes ståndpunkt.
Fortfarande med? Bra. Ni verkar tillhöra en minoritet. För Eva Rusz fick mothugg. Men i stort sett ingen kritiker bemötte hennes argument, annat än i förbigående. Det vanligaste ordet var i stället olika former av ”skuldbelägga”. ”Lägg inte skuld på arbetande mammor”, ”Eva, du skuld- belägger många föräldrar med knappa resurser”.
Annorlunda uttryckt: Eva Rusz gör fel, inte för att det hon skriver är fel, utan därför att det hon skriver är jobbigt att läsa. För att borra ännu djupare i det outtalade: Det är alltid fel att få någon att känna skuld.
Är inte det intressant? Vi är tydligen den första generationen som inte ska behöva känna skuld för något. Vilken tur.
Fast det funkar ju inte så. De flesta av oss känner skuld. Det är en följd av att vi har samvete. Det finns diagnoser för folk som saknar ett sådant. Det intressanta är förstås om vi har anledning att känna skuld eller inte. Och det för oss tillbaka till vad Eva Rusz påstår i sak. Det kritikerna struntar i.
Låt oss anta att vi har dagis, inte för barnen, utan för föräldrars självförverkligande och en skattehungrig stat. Att de pedagogiska svepskälen till att lämna bort en ettåring fem dagar i veckan, är just svepskäl. Att vi byggt in oss i ett samhälle där det både krävs jättelöner och självuppoffring för att ge små barn vad de behöver.
Om det är så, bör vi inte känna skuld? Vi gör ju fel, trots att vi vet bättre.