Minsta fria tanke blir snart en app i din hand
Man kan ha idéer, till och med drömmar. De är fräscha och jungfruliga och någonstans att fly, när allt runt omkring känns solkigt. Men man får inte ha dem för sig själv särskilt länge.
Vi lever i en aktiv tid. En del påstår att den är slösaktig och det kanske den är på ett trivialt sätt. Men jag tror att vi egentligen lever
i den minst slösaktiga tiden av alla. Inget kastas bort. Varenda liten idé får det att rassla i undervegetationen av spårande entreprenörer. De limmar på varje tanke, som en drever på leverpastej. De vänder och vrider på allt de hittar. De är inte intresserade av om det de finner är bra eller dåligt. De är inte intresserade alls av det de hittar, i sig självt.
De är bara intresserade av om det kan massproduceras, förpackas och säljas.
Det tog åttio år innan jeansen gick från arbetsbyxa till uniform. Det tog tio år innan punken blev tantmode. I dag går sådana processer blixtsnabbt. Chansen att du hinner se gatumode på gatan, innan du ser det i ett blankpapprigt modemagasin är liten.
Det är likadant överallt. Minsta synaps som kan bli tv, eller en ”app”, eller en ”konceptbutik”, eller en kokbok blir omedelbart tv, eller en ”app”, eller en ”konceptbutik” eller en kokbok. Eller alltihop.
Allt som kan exploateras, exploateras omedelbart.
Det finns förstås många som tycker att det är en utmärkt ordning. Den skapar arbetstillfällen och globalism och gör både ditten och datten ”tillgängligt” för så många som möjligt.
Det är bara det att det är så tråkigt. Att det förvandlar allt som är det minsta originellt till massblaj. Att det gör folk till kloner av varandra. Och – det är nog det värsta – att det berövar oss känslan av en fristad. För får man en dröm eller idé, kan man sätta en Ipad på att den hänger som ”livsstil” i ett skyltfönster om en vecka.
Det verkar finnas en hyfsad chans att allt går åt helvete. Europa spricker, Amerika har övertrasserat och kineserna kommer. Ibland känns det nästan som en befrielse. Att det skulle vara vilsamt att hamna i en ny medeltid, där man fick klara sig med det som eventuellt kunde räddas. Att man fick sitta bland ruinerna, i fred med sina oexploaterade drömmar.
Å andra sidan: snart skulle säkert en entreprenör krypa över den gistna bråten och försöka sälja ”den nya asketismen” på avbetalning.