Plundringen handlar om egoism – inte klasskamp
En nittonårig tjej som pluggar engelsk litteratur och bor i en kåk med tennisbana på tomten. En förskollärare. En klassisk dansare.
En ungdomsambassadör för olympiska spelen. En operavaktmästare. Där har ni några av plundrarna som står inför rätta efter de engelska kravallerna.
Jaja. Typiskt brittisk press att gräva fram det udda.
Kanske det. Men tänk om det udda snarare är jämt och ständigt.
Jag råkade ha min ledighet när Breivik löpte amok i Norge. Det är jag glad för. Det finns inget intressant att säga om saken. Läs vad som skrivits om massmordet sedan dess, så får ni se. Det var en tokskalles orgie i självhävdelse, utan mening för andra än han själv. Men kolumnister kan inte tänka så. Så de ryktar sina käpphästar och klapprar fram analyser och samband och ”förklaringar”, haltare än ett ök med fyrhovig fång. För det måste göras.
Och nu kravallerna. Det är upplagt för hela manifestet: fattigdom, arbetslöshet, rasism, polisvåld och förtryck. Borgarasen och deras nedskärningar. Ändå linkar analyserna fram, klumpfotade som Lord Byron.
En 43-årig kock på en biodynamisk restaurang i Clapham som passade på att slå sönder det konkurrerande snabbmatshaket. Det är den mest politiska handling jag kunnat spåra.
Det haltade redan från början. Mark Duggan, vars död utlöste alltihop, var karriärgangster. Att bli skjuten av polisen var en kalkylerad yrkesrisk. En tråkig historia, men som en klok man en gång påpekade: ”alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd”.
Och nu dyker miljonärsdöttrarna, förskollärarna och operavaktmästarna upp i rättssalen.
Klasskamp?
Det plundrarna, misshandlarna och mordbrännarna har gemensamt är kanske inte att de är fattiga, förtryckta och drabbade av nedskärningar. Kanske är en del av dem fattiga, andra rika, en del svarta, andra vita, en del hunsade, andra översittare, en del arbetslösa, andra inte. Det de har gemensamt kanske spänner över politiskt fiffiga gränser: att de skiter i det mesta utom sig själva. Att de såg en chans och tog den. En trivial egoistisk twittermobb.
Min plundrarfavorit är socialarbetaren som plockade med sig en tv på vägen hem, låg sömnlös av skuld och anmälde sig själv till polisen dagen efter. Där finns åtminstone fröet till en intressant historia.