Genant chockgranat i sossarnas hönsgård
Varje vecka bör ha en höjdpunkt. Jag menar det bildligt, men också topografiskt: att nå den högsta punkten, under himlavalvet, med utsikt över ett landskap som nästan är plågsamt i sin klarhet.
Den här veckans höjdpunkt kom i onsdags eftermiddag.
Jag vet inte om ni hörde det, men sossarnas utrikestalesman Urban Ahlin satt i radion. Han var vresig redan från början. Man begriper varför. Hans nye partiledare tomtade ut på 1 maj och sa att det fick vara slut på det här med Libyen.
Tydligen var det en idé Juholt hade fått i bilen på väg till mötet, eller så. Effekten på partikamraterna var i alla fall något som påminde om att slänga in en chockgranat i en hönsgård.
I onsdags hölls presskonferens om resultatet. Juholt berättade på sin mest förtroendeingivande Oskarshamnska att partiet stod fast. Det stod fast vid att inte stå fast vid vad Juholt hade sagt förut.
Sedan skickades Urban Ahlin till P1.
Ni kan ju tänka er själva. Ahlin vet att han ska presentera en helomvändning. Han vet att alla som lyssnar begriper att det är en helomvändning. Han vet att alla vet att han vet att det är en helomvändning. Ändå ska han sitta där och låtsas att partiet håller fast vid att det håller fast vid det som det höll fast vid, innan det höll fast vid motsatsen. Hu. Det partipolitiska kan partipolitikerna ta hand om. Jag är mer intresserad av det mänskliga.
Vanligtvis brukar reportrar sluta borra i sådana här pinsamheter efter ett par frågor. Det brukar finnas tillräckligt mycket gråzon för att en smidig politiker ska kunna glida förbi. Men den här gången gick det bara inte. Ahlin blev sittande där, allt mer fräsande över att inte kunna säga de tre enkla, förlösande orden: ”vi bytte åsikt”.
Till en början var det kul. Sedan genant. Till slut kom det tredje stadiet – den tunna, men glasklara luften som omger en sann veckas topp. Det var länge sedan jag så tydligt kunde se skälen till varför det är ett misstag för varje vettig människa att ge sig in i politiken.
Det finns kanske personer i din närhet som funderar på att göra politisk karriär. Se till att de lyssnar på Urban Ahlins framträdande i Studio ett.
Det finns inget så förnedrande som att tvingas spela dummare än man är.
Och det, kära vänner, är i grund och botten vad all politik handlar om.