Vem orkar tycko om Springsteens män?
Det finns dagar när det tjocknar i halsen då Springsteen sjunger ”Downbound train”. Det finns ganska många sådana dagar. Inte för att jag känner mig ovanligt sorgsen. Inte för att jag sitter ensam hemma med den andra flaskan rött. Jag kan sitta i bilen, en helt vanlig förmiddag, på ett sådant där underbart lättbegripligt uppdrag som består i att skaffa fram en viss skruv.
Livet är som bäst. Men så kommer ”Joe, I gotta go, we had it once, we ain’t got it any more?…” Hon packar väskorna, bläddrar igenom biljetterna på Central Line och …
Ja, där någonstans tjocknar det.
Det finns sådana dagar. Men så finns de andra dagarna också.
Vad är det egentligen för fel på grabbarna i Springsteens låtar? Gång på gång är det samma historia: de är kvarglömda effekter. De förlorar sina karlakarlsjobb och tvingas tvätta bilar, leva på smulor, suga på ramarna.
De puttrar omkring i sina bilar genom ödestäder med vitslammade skyltfönster, de springer genom skogen till ställen där de en gång var lyckliga, de går ner till floden och låtsas att de är modiga nog att dränka sig.
Men icke. De blir alltid kvar. De muttrar och gnäller och grinar, men att göra något åt det faller dem aldrig in. De tycker ofantligt synd om sig själva.
Springsteens tjejer däremot, dem är de fart på. De försöker ett tag, men vet när det är hopplöst. Då säger de tack och hej, packar pinalerna och drar vidare.
Om ni ska vara ärliga, vilka tror ni är roligast?
Vilka skulle ni stå ut med i mer än ett par timmar? De självömkande gammpojkarna? Eller brudarna som har tåga nog att sticka?
Ändå handlar låtarna – varenda en, tror jag – om grabbarna.
Visst: ”Born to run” och ”Thunder road”. Det händer att grabbarna får ett ryck. Att de låtsas som om tjejerna är de som sitter fastvuxna på färgflagnande verandor, bredvid trasiga myggnätsdörrar. Att det behövs en grabb som hetsar dem att låta hjulen tjäna som vingar.
Men man har hört tillräckligt mycket Springsteen för att veta att det där bara är snack. Två miles från rucklet skulle grabben skjuta ner ögonbrynen och börja tugga sitt bekymrade underbett igen. Vi flytt’ int’. Sedan kör han henne tillbaka.
Det finns dagar när jag blir tjock i halsen av att höra ”Downbound train”.
Det finns andra dagar när jag bara blir förbannad. Han får väl för fan skärpa sig.