”Ring P1” sabbar för vår demokrati

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det pratas en del om varför folk lyfter på luren och slår numret till ”Ring P1”. Det pratas nästan aldrig om varför programledarna som rattar det folkliga brölet har hamnat där de har hamnat. Det tycker jag är mer intressant. Jag förstår att programlederiet är lite lagom regionalt fördelat, lite lagom könskvoterat och en lite lagom mix av folk med – vad heter det nu? – ”ursprungssvenska” namn och folk med ”nysvenska” namn.

Men vid sidan av det,

hur har programledarna hamnat där?

En teori är att ”Ring P1” är en finare motsvarighet till B-kändisarnas ”Wipeout” eller ”Du är vad du äter”. ”Ring P1” skulle så att säga vara en obligatorisk vätskekontroll för radiofolk i nedförsbacke. Och visst, Täppas är ju där. Men även Kjell Albin Abrahamson. Inte ens på Sveriges Radio kan de väl vara så korkade att de inte begriper att Kjell Albin alltid är på väg uppåt?

En annan teori är att det föreligger anställningskontrakt. För att dessa kontrakt ska uppfyllas ska den anställde höras i riksradion ett visst antal timmar. Några stackare har inte lyckats nå upp till stipulerad tid och sorteras automatiskt in under ”Ring P1” tills timbetinget är avbetat.

En tredje teori är att de som tillfrågas inte vågar tacka nej. De är rädda att de skulle uppfattas som snorkiga om de inte ville föra dialog med folkets röst. Så de spelar entusiastiska och sover sedan med bettskena.

En fjärde teori är att de verkligen – alldeles ärligt och på riktigt, alltså – gillar att sitta och småkonversera med rikskverulanter och uppfinnare från Sundbyberg.

Problemet med ”Ring P1” är ganska enkelt, om man bara vågar erkänna det: Demokratin mår bäst av att alla inte kommer till tals hela tiden. Om vi ständigt påminns om alla dumheter som folk säger och tycker, blir det i stället svårt att minnas de goda och högtidliga argumenten för att alla ska vara med och bestämma. Att vi tycker olika saker är dumma ändrar inte det.

Demokratin mår bäst av

att vi kan avdela särskilda personer att säga dumheter – politiker – och inbilla oss att alla andra – folket – i grund och botten är vettiga.

Den där utmärkta uppdelningen saboteras av ”Ring P1”. Och om den fjärde, helt osannolika teorin om programledarna är sann, har vi satt ett livsfarligt vapen i en perverst tålmodig minoritets hand.