Filmvärldens kvinnor blir i bästa fall bara begapade

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-01-14

Sex, pengar och droger.

Förbrukat i ett ­rasande tempo.

Leonardo DiCaprio glimrar i ”The wolf of Wall Street”.

Allt medan kvinnorna i Scorseses senaste storfilm är blott snygga och villiga. Horor och strippor konsumerade i rask takt medan de små dumma fruarna där hemma fattar noll.

Ungefär samma sak med gamla godingen ”Layer ­cake” som jag såg om nyligen. Fartfyllt, begåvat och med en fräck Daniel Craig i huvudrollen. Kvinnorna? Två roller i hela filmen. Den ena spelar det klassiska ­hysteriska fruntimret, blir kallad ”lilla gumman” och börjar skrika när hon får ­hålla i ett vapen. Vips, så har lilla gumman av misstag skjutit ihjäl en person.

Den andra är Sienna Miller. Jag väntar hela tiden på att det ska visa sig att hon är en hemlig agent, att det finns någon annan mening med att ha med henne i filmen än att hon ska klä av sig och hångla med ­Daniel Craig. Men nix. På slutet får hon också dock chansen att bli hysterisk och skrika som en riktigt ­liten brud när Craig skjuts.

Zappar förbi ”A beautiful mind”. Fin, lågmäld, gripande: Russell Crowe förlorad bland matematiska formler och sitt sinnes irrgångar. Överbegåvad, olycklig, ­excentrisk, krävande. ­Jennifer Connelly spelar hans ständigt lika förstående fru. Kvinnan bakom varje framgångsrik man.

Så fortsätter det. I film efter film som skildrar män som mångsidiga, intressanta, komplicerade. Män som personer.

De filmer som speglar oss kvinnor på samma sätt är försvinnande få.

I fjol var 98 av de 100 bäst säljande filmerna i USA ­regisserade av män.

Som helst skildrar andra män.

Så matas vi sprickfulla med schablonbilder som upprätthåller vår skeva världsbild. Män som upp­finner, utforskar världen, erövrar den, styr den.

Och kvinnorna, de blir ­påsatta eller räddade eller i bästa fall begapade.

Tv-serie efter tv-serie där tuffa poliser under cover tvunget måste diskutera ­sina olösta fall över en öl i en strippbar, med avklädda juckande kvinnor som fond i bakgrunden.

Så outhärdligt fantasilöst och lättköpt.

Och de ska kallas stjärn­regissörer.