Varför måste Sverige stanna kvar i ett krig utan klar krigsorsak?

Jan Guillou

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2015-11-29

helskärm

På snart femtonde året deltar Sverige i det USA- och Nato­ledda kriget mot stora delar av befolkningen i Afghanistan. Det är sen länge obegripligt.

När Sverige beslöt sig för att ställa upp på USA:s sida i krig kunde det till en början förefalla åtminstone lite begripligt. Världen befann sig då i chock efter terrorattacken den 11 september 2001. Stämningen inbjöd inte till eftertanke och klokskap. Den natten patrullerade svenskt jaktflyg över vårt territorium som terroristskydd. Liberal press hävdade att ”vi alla” blivit amerikaner. Och regeringen Persson beslöt spontant att ställa upp på USA:s rätt till själv­försvar, som skulle bestå i att uppspåra och döda Usama bin Ladin, den man som president George W Bush utpekade som främst ansvarig för terrorattacken.
Efter några års krigande och bombande hade målsättningen att döda Usama bin Ladin hamnat i skymundan. Nu skulle kriget föras i syfte att befria den afghanska kvinnan.

Redan då borde den svenska, fortfarande socialdemokratiska, regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga. USA satt fast i sitt krig därför att man börjat utan klar målsättning och följaktligen inte kunde dra sig ur utan att framstå som förlorare.

Men Sverige? Varför måste Sverige – också efter att USA under jubel och flaggviftande äntligen lyckats skjuta Usama bin Ladin – stanna kvar i ett krig utan en tydlig casus belli (krigsorsak) och utan annan tänkbar utgång än nederlag?

Det är sådana frågor som inte får några svar, inte ens från annars pratglada miljöpartistiska statsråd. Vi har lagt ner mellan 25 och 30 miljarder (siffran är hemlig) på att döda mellan några tiotal och några hundratal (också hemligt) infödingar och därvid förlorat fem stupade svenskar och två afghanska tolkar.

Varför, till vad tjänade den insats­en i pengar, dödade afghanska män, kvinnor och barn, fem dödade svenska soldater och två dödade tolkar? Vad åstadkom Sverige?

På den frågan har åtminstone Svenska Dagbladets ledarsida ett svar (19 oktober): De förlorade sina liv (svenskarna alltså) ”för att verka för andras frihet, säkerhet och demokrati i andra delar av världen”. Ledarskribenten, händelsevis chefen för SvD:s ledarsida, föreslog sam­tidigt att riksdagen borde följa moderatstämmans beslut att införa allmän flaggdag för de stupade svenskarna, ”det minsta Sverige kan göra”.

Högern har alltid varit svag för flaggan, sådant går inte att diskutera.

Däremot kan man ifrågasätta Svenska Dagbladets nya förklaring till vårt långa krig i Centralasien. Det gällde alltså inte längre att få död på Usama bin Ladin och befria den afghanska kvinnan utan vi skulle ”verka för andras frihet, säkerhet och demokrati i andra delar av världen”. Vilka delar av världen? Inte afghanernas del, väl? Det främsta resultatet av Natoalliansens krigs­insatser i Afghanistan blev ju kaos i landet, massdöd, fördubblad opiumproduktion och flykting­katastrof. Flest flyende ensamma barn har som bekant kommit till Sverige.
Regeringen Reinfeldt låtsades avsluta kriget för svensk del i maj 2014, med flagghalning, musik och medaljer. Men 30-50 (siffran hemlig) svenska soldater och officerare är kvar vid amerikanernas sida. De ingår nu i Resolute Support Mission (Uppdrag beslutsamt understöd), ett specialkommando som svarar för punktinsatser mot särskilt utvalda mål. New York Times kunde den 4 september rapportera att tyskar och svenskar inom detta kommando varit med om att fatta beslut om drönarattacker, så kallade targeted killings, en förskönande omskrivning för lönnmord från luften. Erfarenhetsmässigt är det överväldigande flertalet dödade i sådana attacker människor som bara råkat befinna sig i närheten av det utvalda offret för en ”kirurg­isk” insats.

Den mest kända, möjligen den enda kända, drönarattacken på senare tid inträffade den 3 oktober när dessa Hellfire-missiler förstörde ett sjukhus i Kunduz i norra Afghanistan. Sjukhuset drevs av Läkare utan gränser. Bland dödsoffren fanns tolv läkare och sjuksköterskor och tio patienter.

Försvarsmaktens presstjänst har inte rakt kunnat dementera farhågan att svenskar deltar i besluten om sådana attacker (”Vi har en sam­verkansofficer. Den individen har sin arbetsplats i ledningscentralen.”)

Redan misstanken att svensk militär personal befinner sig i en ”ledningscentral” som sysslar med krigsförbrytelser är outhärdlig.

Den politiska högern har svaret klart när det gäller frågan om varför Sverige in i det sista måste delta i detta omoraliska, kriminella och förlorade krig. Då gäller det den svenska flaggan, frihet, demokrati och fred på jorden.

Men socialdemokrater och miljöpartister borde rimligtvis ha andra förklaringar. Dessvärre förklaringar som måste hemlig­hållas för svenska folket. På annat sätt kan deras tystnad inte förklaras.

Försvarsmaktens presstjänst har inte rakt kunnat dementera far­hågan att svenskar deltar i besluten om sådana attacker

För övrigt anser jag att ...

… SvD:s politiska chefredaktör Tove Lifvendahl tillhör den liberala pressens absolut sämsta stilister, jämförbar med Göteborgs-Postens Alice Teodorescu och Journalistens Helena Giertta. De fick nog bra betyg i skolan och stannade där.
 

… kriget i Afghanistan måste vara svårhanterligt för sverige­demokrater. Å ena sidan trevligt att Sverige hjälper till att reducera muslimer. Å andra sidan är just de afghanska flyktingbarnen, ”skäggbarnen”, SD:s mest avskydda flyktingkategori.