Mer demokrati - inte mindre - måste vara vapnet mot terrorn
Det var fullt logiskt att riksdagens andre vice talman hade svårt att hålla tillbaka sin förtjusning efter terrorattacken mot satirtidningen Charlie Hebdo. Med sin deklaration på Facebook att ”fredens religion visar sitt rätta ansikte” formulerade andre vice talmannen bara en av Sverigedemokraternas huvudteser, att islam är en terroristisk ideologi snarare än en religion snarlik kristendom och judendom. Och i så fall är det ju rätt att bränna ner moskéer.
Samma skadeglädje hann en del av andre vice talmannens partikamrater ge uttryck för efter massmorden på Utøya. Tills det visade sig att gärningsmannen Anders Behring Breivik var en kristen ”nationalist”.
Så galen har nu vår värld blivit att terroristiska massmord hälsas med samma glädje bland islamistiska extremister som bland Europas ”nationalistiska” högerpopulister. Och mellan dessa besinningslösa ytterligheter befinner sig Europas överväldigande majoritet, troende som icke-troende, med vår sorg och våra krampaktiga deklarationer till stöd för demokrati och yttrandefrihet.
Många vackra ord har sagts, jag håller förstås med om praktiskt taget allt, je suis Charlie! Möjligen är jag lite skeptisk till det i Expressen kraftfullt manifesterade missförståndet att den är mest för yttrandefrihet som publicerar flest antimuslimska karikatyrer. Den politiken har redan körts till vägs ände i Danmark.
Men efter de vackra orden kommer obönhörligen frågan om vad vi kan göra bättre i kampen mot terrorismen. Det finns i huvudsak två vägar att välja mellan. Den ena, som självklart förespråkas av andre vice talmannen och hans partikamrater, leder mot en allt mer drakonisk lagstiftning, att exempelvis straffbelägga allt deltagande i krig utomlands, liksom förberedelse, stämpling eller medhjälp.
Den andra vägen, mindre populistisk, dessvärre också mindre populär bland politiker, vore att införa likhet inför lagen i Sverige.
Straffskärpningsvägen prövades ingående under Thomas Bodströms tid som justitieminister och ledde i sinom tid till den ena terroristrättegången underligare än den andra. Unga män ställdes inför rätta på grund av vad de sagt till varandra i hemmet eller i telefon eller fantiserat om på restaurang utan att förstå att de var konstant avlyssnade av Säpo. De hade alltså inte begått några brott, men fantiserat om saken.
Den sortens rättegångar gör sig utmärkt i litterära dystopier, Franz Kafka var först, men knappast i en rättsstat. Likväl dömdes flera unga män i Göteborgs tingsrätt för sådana brott som alltså inte ägt rum annat än i fantasin och i hemligen avlyssnade samtal. De liberala ledarsidorna applåderade och menade att vi fåtaliga kritiker antingen inte förstod juridiken (DN) eller var kritiska enbart av den anledningen att vi sympatiserade med islamistisk terrorism (SvD). Efter en sådan fällande dom i tingsrätten uttryckte Säpos dåvarande operative chef Anders Thornberg sin djupa tillfredsställelse med tanke på ”de stora resurser som Säpo lagt ned” (det vill säga buggning och telefonavlyssning) och hoppades att ”domen kan få stor betydelse för Säpos kommande arbete” (det vill säga mer buggning och telefonavlyssning). Den entusiastiske Anders Thornberg har därefter befordrats till chef för hela Säpo.
Emellertid frikändes nästan alla unga män som åtalats under dessa mardrömsliknande förhållanden när målet väl kom upp i hovrätten. Hovrättsdomarna var eniga, utan minsta tvekan. Därefter var denna väg stängd för Säpo.
Att öppna den på nytt leder till ett avlyssningssystem av amerikanska dimensioner och dessutom till en allt tydligare diskriminering av den muslimska minoriteten i landet, det är ju inte precis sverigedemokrater som ska avlyssnas. Dessutom kommer angiverisystemet att växa med fler och fler tjallare. Tilliten i det svenska samhället, särskilt bland Säpos primära målgrupp, kommer att raseras fullkomligt. Och vrenskande hovrätter kanske fortfarande kräver bevis.
Vägen in på skärpt lagstiftning är alltså en återvändsgränd, lika destruktiv som ineffektiv.
Att införa likhet inför den existerande lagen är en bättre väg. För som det nu är förefaller det tillåtet att bränna ner moskéer i Sverige. Trots mer än ett dussin sådana attacker förra året har ingen enda gärningsman gripits. Bara en liten del av Anders Thornbergs ”stora resurser” hade ordnat den saken. Men Säpo har alltså prioriterat andra uppgifter än mordbränder med politiska, självklart terroristiska, motiv.
Mer demokrati, inte mindre, måste vara vapnet mot terrorismen. Terroristerna kan skada byggnader, döda och skada enskilda, även om de hittills i den svenska statistiken visat sig mindre farliga än risken att sätta kycklingben i halsen. Men de kan utföra dessa dåd. Vad de inte kan är att skada vår demokrati, vårt förnämsta försvar. Det kan bara vi själva.
För alla dem som i dagarna skrivit stora och vackra ord på våra ledarsidor borde valet vara enkelt. Men något säger mig att metoden att försvara demokratin med inskränkt demokrati fortfarande är alltför populär.