Om vi är åt helskotta politiskt korrekta blir Danmark helt normalt
På Jylland läste jag i lokalbladet en lika fascinerande som besynnerlig beskrivning av Sverige, ”en nation som famlar i mörker”. Ty bara tjugo minuters tågresa från Köpenhamn möts min danske journalistkollega av ”en helt, helt annan kultur där till och med ballonger kan störa den allmänna ordningen”. Reportern menar på fullt allvar att det råder ballongförbud i Sverige. På Malmö Central påstår han sig ha mötts av en förbudsskylt med ballong och rött snedstreck och den lakoniska texten ”Ballongförbud”.
Eftersom jag är i Danmark ett par gånger om året sedan åtminstone tjugofem år tillbaka är jag härdad när det gäller danska nidbilder av Sverige. Somliga danska journalister tycks vara besatta av föreställningen om det galna grannlandet. Men visionen av ett Sverige med ballongförbud var en nyhet.
Att Jyllands-Posten gick ut så hårt kan möjligen förklaras av att det var frågan om ett hjälteporträtt av en känd sverigegisslare som startat ett radioprogram för att rädda Sverige. Programmet heter ”Danmarks Röst” och gör i sin avsiktsförklaring jämförelsen med ”Voice of America” som under kalla kriget sände olika frihetsbudskap in över järnridån. Då åsiktsförtrycket i Sverige nu antas vara av samma slag som i de gamla östeuropeiska diktaturerna så blir ”Danmarks Röst” svenskarnas enda möjlighet ”att diskutera alla de tabubelagda ämnen som de inte kan, eller får, diskutera i svenska medier”.
Minsann! Och vad kan det vara för ämnen? På vilket särskilt förbjudet område måste svenskarna räddas först? Gissa en gång! Ja, självfallet invandringen.
Räddaren i den svenska nöden, som heter Mikael Jalving, förklarar bakgrunden till detta inte helt överraskande förstaval av debattämne: ”Välfärden som de (svenskarna) talar så mycket om kommer att försvinna med invandringen eftersom de helt enkelt inte har råd (och) det plötsligt blivit ett problem för ekonomin, så nu höjer de skatterna men talar inte riktigt om varför.”
Detta är som synes inte en särskilt förbjuden åsikt i Sverige. Men det är en befängd åsikt som knappt ens Sverigedemokraterna förfäktar. Därför är den ovanlig. Men ovanlig och förbjuden är långtifrån samma sak.
Den svenska nationens räddare Jalving har dock fler exempel än invandringen. Man kan till exempel tala om den förtryckta konsten i Sverige. Och med vilken konstnär skall vi då exemplifiera detta andliga förtryck? Gissa en gång! Ja, självfallet med rondellhundskonstnären Lars Vilks. Det vill säga den konstnär som fått mest stöd av medierna och mest skydd av överheten i Sveriges historia, till en kostnad av flera miljoner om året, och som ständigt målar nya små hundar.
Fler tabuämnen i Sverige? Jodå, reporter Jalving har en lista. I radioprogrammet ”Danmarks Röst” radar exemplen upp sig: problem i den svenska skolan, curlingföräldrar, klimatfrågan, grisknorrar, sexism och åldersdiskriminering får det aldrig talas om i Sverige. Känns det bekant?
Och tiggande romer får inte omnämnas under annan beteckning än ”EU-immigranter” utbrister Sverigespecialisten Jalving förtrytsamt och tillägger att ”det är ju inte belgiska ingenjörer som tigger på gatorna, och det vet ju alla, men det får man inte säga i Sverige”.
Från danskt håll var exemplet med de tiggande romerna ett något otaktiskt val. I Danmark har det just blivit förbjudet för både kommuner och frivilligorganisationer att hjälpa utländska tiggare. Avsikten med det nya förbudet är att tiggarna ska söka sig till Sverige i stället.
Här anar jag äntligen en möjlig förklaring till de danska mediernas märkliga besatthet av det man kallar det politiskt korrekta Sverige. För om det är Sverige som är åt helskotta med sin tolerans och generösa flyktingpolitik så blir Danmark ett normalt land. Just så argumenterar också denne Jalving.
Värst av alla förtryckande medier i Sverige är enligt dansk expertis Aftonbladet som är ”katedralen för politisk korrekthet i Sverige”.
Då ska man veta att politiskt korrekt inte har samma skämtsamma innebörd på danska som på svenska. På danska betyder ”politiskt korrekt” att man är för tolerant mot muslimer och för mjuk i invandringsfrågor. Just den begreppsförskjutning som Sverigedemokraterna försöker införa.
Aftonbladet läsare kan känna sig hedrade. Och säkert avgöra om de ovan uppräknade danska exemplen på vad vi inte får skriva förekommit eller ej i tidningen.
Men det påstådda ballongförbudet gav mig ingen ro. På hemväg från föredrag och bad på Jylland stannade jag till i Malmö för att bedriva undersökande journalistik, det vill säga fråga. Ordningsvakterna på Malmö Central var ytterst förbryllade, de hade aldrig hört talas om något ballongförbud.
Bokhandlaren i Pocket Shop visste dock bättre. I rulltrappan upp från perrongen till centralhallen är det för lågt i tak. Därför faktiskt ballongförbud, med liten skylt och allt. Ballongförare hänvisas till trappor eller hiss.
Så enkelt låg det till med detta kuriösa exempel på ”en helt, helt annan kultur”.
Men det får man väl inte säga i det här landet.
För övrigt anser jag ...
... att det finns en naturlig förklaring till att jag under mina 25 års resande till Danmark bara träffat ett enda exemplar av en dansk folkepartist (Pia Kjaersgaard). Jag är ju alltid i Danmark för att besöka bokmässor eller hålla föredrag. Dansk folkepartister läser alltså inte böcker.