Fatta det uppenbara: En privatiserad skola är en försämrad skola
Det är fullkomligt logiskt att den svenska skolan har försämrats i samma takt som den har privatiserats. Sambandet är rakt och enkelt. Skattebetalarna vill ha en så bra skola som möjligt för sina pengar. ”Riskkapitalisterna” vill ha en så vinstgivande skola som möjligt. Det är oförenliga krav.
Denna självklarhet tycks uppenbar för alla svenskar utom enstaka miljöpartister och den socialdemokratiska partikongressen. Enligt vissa opinionsmätningar anser uppemot 90 procent av befolkningen att det är fullkomligt åt helvete att ösa skattepengar i gapet på affärsrörelser med säte på Cayman Islands och liknande tillhåll, som inte bara har som affärsidé att göra vinst på en försämrad skola, utan dessutom har mage att skattefuska som lök på laxen.
Det är alltså ett objektivt faktum att skolan blivit sämre ju mer den privatiserats. För ett tiotal år sedan visade internationella jämförelser att svensk skola låg i världstopp. Nu närmar vi oss i rask takt division 2.
Eftersom anhängarna av en privatiserad skola inte gärna kan förneka detta faktiska förhållande måste de mena att det finns fördelar med en försämrad skola. Och dessa fördelar kan inte gärna vara något annat än ideologiska och kallas då vanligtvis ”valfrihet”.
Denna valfrihet används framför allt av medelklassgrupper för att välja bort skolor som har en blandad social och etnisk sammansättning, enligt en färsk undersökning vid universiteten i Uppsala och Stockholm. Privatiseringsvågen ökar alltså segregationen bland skolbarnen. Anhängarna av systemet måste se även det som en ideologisk fördel.
Vad det handlar om är borgerlig fanatism när det gäller privatisering av allmän egendom. Enligt denna tro är av princip allting privat bättre än allting statligt eller kommunalt. Även om privatisering leder åt skogen så är det bra.
Det senaste exemplet, som Sveriges Television förtjänstfullt riktat uppmärksamheten mot, är privatiseringen av Arbetsförmedlingen. Den ljusa idén uppstod 2008 och är alltså ett rent borgerligt påfund. Privat arbetsförmedling har till dags dato kostat skattebetalarna 4,7 miljarder kronor till de arbetsförmedlingsbolag som växte upp som svampar ur jorden. Den verksamhet som bedrivs i dessa företag tycks mycket varierad. Man sysslar med fotbad, virkning, tittar på bio och allt möjligt som inte leder till jobb. Annat än att sysselsättningen förstås ökat något bland landets bedragare.
Ett sådant företag med det talande namnet Happy Business AB plockade på två år ut 50 miljoner till de två ägarna. Privat arbetsförmedling kan alltså vara lika lönsam som privata skolor.
Apoteken är ett annat exempel. När Göran Hägglund lanserade det privatiseringsprojektet fick riskkapitalisterna lova att inte lägga ner några landsortsapotek på tre år. Så nu är det dags. Samtidigt som apoteksservicen i Stockholm ökat med 56 procent kommer nedläggningsvågen över landsorten. Såvida inte skattebetalarna får rycka in med subventioner. Det blir ju en utmärkt privatiseringsidé. Riskkapitalisterna tar hand om vinsterna i Stockholm, skattebetalarna får stå för förlusterna på landsorten.
Det rör sig om samma motsatta intressen här som när det gäller skolan. Skattebetalarna vill ha en fullgod apoteksservice i hela landet. Riskkapitalisterna vill ha en vinstgivande hantering i Stockholm.
Skattebetalarna vill ha en så fullgod vård och omsorg som möjligt för sina pengar. Riskkapitalisterna vill ha en så vinstgivande vård och omsorg som möjligt. Det kan rimligtvis inte ha funnits ett enda ombud på den socialdemokratiska kongressen som tror något annat. Alltså hade man kunnat vänta sig någon form av klarspråk.
Det blev två kompromisser som är så svåra att förstå innebörden i att det krävdes någon modern form av kremlologi bland landets politiska journalister och kommentatorer för att till slut komma fram till att det mest rörde sig om tomma ord.
I stället lovade Stefan Löfven, kraftfullt, att på något sätt sänka arbetslösheten till 4,7 procent 2020.
Det är alltid lika fascinerande att se politiker lova att just de ska sänka arbetslösheten. Eftersom det inte finns några politiker vare sig till höger eller vänster som är för arbetslöshet vilar något av ett mysterium över dessa ständigt upprepade försäkringar.
Om politiken nu hade förmåga att avskaffa arbetslösheten, varför har inte regeringen Reinfeldt-Borg gjort det? Av elakhet eller lättja? Eller varför avskaffade Socialdemokraterna själva inte arbetslösheten när de hade makten? Därför att man ännu inte kommit till de hemliga insikter som Stefan Löfven har?
Omväxlande Göring och Goebbels tillskrivs uttalandet att ”när jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver”.
Jag skulle kunna säga något liknande om politiker som lovar att avskaffa arbetslösheten.
Även om man nu faktiskt inte kan osäkra just en revolver, som saknar säkringsanordning.
För övrigt anser jag att …
... skolan bör återförstatligas och skolpengen avskaffas så att vi får ett demokratiskt och fungerande skolväsen. Att det funkar vet jag, ty jag var där.
... ett litet men förargligt problem med den annalkande våren är att Stockholms mordlystna och egocentriska cyklister snart ska härja bland barn och unga.