’Avregleringen’ kalhugger hela vårt Sverige
I det lilla exemplet kan man se det stora mönstret. Det senaste är att medborgarnas skogar runt Stockholm skall privatiseras. Det handlar om en unik tillgång för invånarna i en europeisk storstad, att man bara har en halvtimmes bilfärd ut till vildmarken. Men av politiska skäl måste det nu bli ett slut på det. Nu skall tusentals hektar strövområden och svampskogar förvandlas till oframkomliga kalhyggen. För det blir ju den närmast självklara, åtminstone lätt förutsägbara, följden. De investerande riskkapitalister som nu skall få överta stockholmarnas skogar måste ju snabbt ha igen sina pengar. Alltså kalhyggen.
Det finns ingen anledning att tro att den borgerliga politiska majoriteten i Stockholm ser naturförstörelse som ett mål i sig. De är förblindade av ett helt annat och mycket viktigare politiskt mål, att överföra kapital från medborgarna till landets rikaste privatpersoner. Det kallas ofta för ”avreglering”, en närmast skämtsamt förskönande omskrivning för vad det handlar om, att privatisera allt som tänkas kan och lite till.
De kommunala bussbolagen skall också privatiseras. Som om inte ”avregleringen” av tågtrafiken lärt oss vad som händer då. Mycket ”snökaos” – ett ord som inte fanns före privatiseringen av tågtrafiken – lär det nu också bli i busstrafiken när det privata kapitalet tar över. Vi vet att det blir så. Till och med Reinfeldt och Borg vet att det blir så. Att privatisera åldringsvården och överlämna den åt roffarkapitalister innebär åldringar som får sova på golvet, kissblöjor för att spara in på personalkostnader, svält och amputationer och direktörer som får hundratals miljoner i bonus och skattesmitarpengar. Vi vet. Till och med Reinfeldt och Borg vet. Ändå är den fortsatta överföringen av medborgarnas tillgångar till det lilla giriga gänget det viktigaste politiska målet.
Utvecklingen mot en ohämmad roffarkapitalism har nu pågått i trettio år och spåren borde förskräcka. Det var USA:s stenkonservative president Ronald Reagan som först kom på idén att man borde släppa på tyglarna runt finanskapitalet. Så började västvärldens långa marsch mot finanskriser och börskrascher, med Storbritanniens Margaret Thatcher, känd idol för viss centerpartistisk partiledare, snabbt i släptåg. Bankerna skulle få låna ut hur mycket de ville utan säkerhet och dessutom borde man sänka skatterna för de allra rikaste. Det var grundidén och den ledde snabbt till rena bedrägerier i gigantisk skala. När Den amerikanska storbanken Lehman Brothers kraschade 2008 avslöjades en närmast ofattbar svindelhärva. Banken hade lånat ut miljarders miljarder, så kallade triljoner, utan säkerhet. Av dessa myllrande mängder osäkra lån skapade man ”derivat” vilket – om jag rätt begrep ett amerikanskt reportage i SVT härförleden – betyder stora klumpar av osäkra lån. Som emellertid kreditinstituten, som ingår i den organiserade brottshärvan, försåg med kreditbetyget AAA. Vilket betydde att man kunde belåna sammanklumpade mängder av osäkra lån ännu mer. Till saken hör att inte bara kreditinstituten, utan också den förmenta ekonomiska vetenskapen, köpta professorer alltså, hela tiden intygade att detta var sunt och riktigt och bara behövde kryddas med lite mer skattesänkningar för de rikaste.
När Lehman Brothers gick omkull skapade kraschen 30 miljoner arbetslösa och fördubblade USA:s statsskuld. Direktörerna på Lehman Brothers fick behålla miljarder i bonusar. Femtontusen familjer vräktes från sina hem. Under åren 1980-2007 fick 90 procent av amerikanerna ett sämre ekonomiskt liv och de rikaste blev stormrika. Sådan är den otyglade kapitalismen, den som är ”avreglerad”.
I Sverige arbetar vi något mindre skala på förstörelseverket. Medborgarna får finna sig i saboterade kommunikationer i form av ”avreglerade” tåg och bussar, försämrad apoteksservice, dyrare elektricitet – att stockholmarna tvingades privatisera sin egen elproduktion stod dem oerhört dyrt – och värst av allt en åldringsvård som bygger på den grundläggande idén att sämre vård är bra för ägarna. Att de svenska skolbarnen sjunkit från en toppranking internationellt när det gäller elementära kunskaper ner till u-landsnivå är en annan lika självklar följd av ”avreglering”.
Det synes mig ändå som om de borgerliga ideologiska eldsjälarna bakom detta antidemokratiska sabotage har vissa svårigheter att förklara sig. De talar vagt om valfrihet när man ifrågasätter nyttan av fler amputationer till följd av vanvård inom åldringsvården eller alltmer okunniga skolbarn eller tåg som inte går eller, för att återgå till det minsta exemplet, stockholmarnas fritidsområden som skall bli kalhyggen i privat regi.
Bara en sak i allt detta är mysteriös. Den politiska oppositionen har inte bara ett, utan ett tiotal, öppna mål. Borde det inte vara ett närmast blygsamt politiskt krav att förstörelseverket måste ta slut? Vem kan vara emot det, utom de mest fanatiska anhängarna av det de kallar avreglering och valfrihet.
Den mänskliga girigheten är inget mysterium. Men den politiska oppositionens tafatthet är det.