Breivik hade inte varit möjlig utan bin Ladin
Det går en rak linje mellan den 11 september 2001 i New York och den 22 juli 2011 på Utøya. Terroristen Anders Behring Breivik är en konsekvent skapelse av det ”krig mot terrorismen” som nu fyller tio år. Det krig som Usama bin Ladin vann.
För det gjorde han, om vi skulle sätta streck nu efter tio år. Och han vann utan att avfyra ett enda skott eller lyckas organisera en enda terrorattack efter New York. Till och med hans död blev en seger över demokratin. I stället för att förnedras med en lång rättegång med västerländska demokratiska rättssäkerhetsregler lyckades han bli mördad enligt ickedemokratiska regler, hans egna, och därmed förvandlad till martyr och därefter mystiskt försvunnen, det vill säga likt självaste Muhammed uppstigen till himmelriket.
George W Bush övertog ett USA från Bill Clinton som var skuldfritt och gick på plus. Usama bin Ladin fick honom att inleda två hopplösa krig – på kinesisk kredit – som förvandlade världens starkaste ekonomi, och demokrati, till ett konkursbo med flera tusen miljarder dollar i skuld.
Och vad demokratin beträffar så inledde USA, snart med Europa i släptåg, en manisk aktivitet av antidemokratisk lagstiftning med sikte på ”muslimska” invånare och medborgare i våra egna länder. USA tog sig till och med rätten att upprätta koncentrationsläger för misshagliga och återinförde det sedan 400 år förbjudna rättsmedlet tortyr. Ännu en strålande seger för Usama bin Ladin.
Före den 11 september 2001 var kampen mellan gott och ont i världen mer diffus. Att det på något sätt handlade om oss
i den demokratiska världen mot ”islam” verkade klart. Men ändå lite underligt.
När exempelvis Storbritannien i början av 90-talet beslutade att bibehålla sitt dyrbara system med kärnvapenbestyckade attackubåtar – avsedda att bekämpa Sovjetunionen som inte längre fanns – var motiveringen i det brittiska parlamentet så till synes bisarr att få tog den på allvar: atomubåtarna behövdes i försvaret mot islam. Atomubåtar mot en religion? Hur kärnvapenbombar man en religion?
Men den till synes vansinniga retoriken höll i sig bland västerländska medier och politiker. Det som en gång varit den gula faran, eller den sovjetiska faran, blev nu den muslimska faran. Det såg ut som uppbyggnaden till ett nytt Heligt krig.
Efter den 11 september klarnade allt. Spontant deklarerade George W Bush, förmodligen utan att begripa sprängkraften i sitt ordval, ”korståg”. Usama bin Ladin måtte ha både jublat och tackat Gud. Från och med nu befann sig världen i den era som än i dag kallas kriget mot terrorismen.
På den internationella arenan tar sig detta krig uttryck i ockupation av två muslimska länder och en obegränsad rätt för amerikanska förarlösa plan att lönnmörda misstänkta varhelst man ser dem, eller tror sig se dem (det blir avsevärt svinn med oskyldiga, låt vara blott ”muslimska” människoliv). Ännu en seger för Usama bin Ladin då allt detta mördande bevisar att demokratiernas tal om mänskliga rättigheter bara är hyckleri.
På den nationella arenan har vi producerat en omfattande terrorlagstiftning som riktar sig mot verkliga eller påstådda muslimer, i vart fall människor med orientaliska namn, sådana människor som terrorpolisen kan slå till mot vilken som helst gryning utan andra bevis än tips eller förmodanden.
Om nu staten och den demokratiska ledningen i landet Sverige, som i Holland som i Danmark som i Norge, så grundligt och brutalt klargör att vi har en inre fiende i form av verkliga eller påstådda muslimer så får det obönhörligen antidemokratiska effekter.
Jimmie Åkesson och hans sverigedemokrater kan ju luta sig mot förre justitieministern Thomas Bodström, han som menade att ”problemet är att en del av dom här människorna gått och blivit svenska medborgare”. När han ville utvidga terroristlagstiftningen till att gälla även svenska medborgare. Vilket inte väckte någon opposition. Eftersom vi alla visste att sådana lagar bara gäller ”dom här människorna”.
Jimmie Åkesson har till och med börjat kalla sig demokrat, något som var ett skällsord i hans rörelses ursprung. De var ju nazister. Och följaktligen också antisemiter. Nu har de blivit Israelvänner eftersom Israel onekligen bekämpar muslimer, och skyller, komiskt nog, sina politiska motståndare för att vara just antisemiter.
Och de har bytt ut ursprungsidéerna om en judisk världskonspiration till en muslimsk – den största faran mot Sverige sedan andra världskriget, för att tala med Åkesson. Den muslimska konspirationen mot Europa går ut på att ta makten genom barnafödande och en lömsk smygislamisering. Till vilken det finns ett antal medlöpare, förrädare, kulturmarxister och så vidare. Det är den nazistiska raskrigstanken i skrattspegel.
Den världsomspännande hysterin om den muslimska faran är grogrunden för Jimmie Åkesson och alla hans gelikar runt om i Europa. Och eftersom kulturmarxisterna, landsförrädarna, multikulturalisterna och socialdemokraterna bereder väg för den muslimska världskonspirationen så måste varje patriot göra sitt yttersta, också den yttersta uppoffringen, för att få de aningslösa massorna att vakna.
I den tankefiguren blir Anders Behring Breivik en meningsfrände till Åkesson och hans sverigedemokrater. Med den skillnaden att han tappert skridit ti
ll handling i stället för att bara snacka.
Och han hade inte varit möjlig utan Usama bin Ladin. Liksom vi inte haft några sverigedemokrater i riksdagen om det inte vore för Usama bin Ladin, terroristen som aldrig borde ha kunnat hota vår demokrati. Men som fick oss att själva göra det.
Och det var hans största seger.