Svenska politiker behöver visa mod – inte spela tuffa
Ett av demokratins mest fascinerande problem är politiker som talar mot sin övertygelse för att vinna röster. Eller för att göra sig märkvärdiga eller profilera sig eller ställa till besvär för motståndaren vilket också syftar till fler röster.
Det senaste exemplet, tydligt men inte särskilt viktigt, är Håkan Juholts dribbel med antalet JAS-plan i Libyen. Han kan ju inte haft någon ideologisk övertygelse bakom kravet på att minska antalet svenska plan i FN-insatsen mot Gadaffi från åtta till fem plan. Och därefter ersätta tre hemflygande plan med sjömän utan båtar.
Exemplet är en bagatell och kommer inte att få några samhälleliga konsekvenser, förmodligen inga röster heller. Saken är snart glömd, förhoppningsvis också av Håkan Juholt själv.
Det tydligaste exemplet på motsatsen, politiker – som talar mot sin övertygelse konsekvent och uthålligt och med berått mod skapar ett sämre samhälle, är fångvården.
Fångvård är ett fint gammalt ord, med doft av 1970-tal, idealism, föreställningar om människans inneboende godhet och annat lovvärt.
Den liberala, alltså även folkpartistiska, synen på förbrytare gick då ut på att de inte var onda människor i sig, utan offer för olyckliga omständigheter i sin uppväxt och bakgrund. Och att hårda straff bröt ned dem ännu mer och gjorde dem till ännu sämre människor.
På den tiden var fångarna vänsterextremister och fackligt organiserade och krävde till och med medlemskap i LO som fängelsearbetarsektionen eller liknande. Jag vet ty jag var där. Och under den tid den synnerligen liberale Lennart Geijer, mer känd för Geijeraffären, var justitieminister befanns
inte mindre än 75 procent av mördarna i Sverige ha varit psykiskt otillräkneliga i lagens mening när de mördade.
Vår nutida mördarbesättning på landets fängelser tycks ha genomgått ett närmast mirakulöst tillfrisknande, numera är 80 procent av dessa, vanligtvis hustrumördare, enligt ny vetenskaplig norm fullt friska.
Vi har dubbelt så många mördare i fängelse i dag som på Lennart Geijers tid.
Och det beror inte på att antalet mord har ökat. Mordstatistiken är konstant.
Det som inträffat är inte ett medicinskt mirakel utan en politisk omsvängning.
Initiativet kom från Moderaterna på 1980-talet, och då var de sannerligen inga nya moderater.
Efter angloamerikansk politikermodell började de kräva hårdare tag, av med silkesvantarna, anförda av en justitieminister som kallades Batongmormor.
Socialdemokraterna tog dessvärre upp den kastade handsken. Och så som Batongmormor skröt om att hon aldrig benådat en livstidsfånge skröt också
justitieminister Laila Freivalds (S).
Startflaggan hade slagits ned. Vem är tuffast mot brottsligheten, sossar eller moderater?
I den tävlingen befinner vi oss fortfarande. Våra fängelser är knökfulla utan ökad brottslighet.
Nu ställs frågan om politiker och övertygelse på sin spets. Det finns ingen politiker, om vi bortser från Sverigedemokraterna, som på allvar tror att hårdare straff är bra för samhället. Ändå kan ingen politiker säga att det har gått för långt, att vi borde ha kortare straff.
Knappt ens vänsterpartister skulle våga säga det, även om de förstås anser det.
Den kriminologiska forskningen är tämligen entydig i sina resultat. Överfulla fängelser, livstid som börjar betyda livstid, är en förstörelsemaskin av människor som oftast var kvaddade dessförinnan.
Hårdare straff skapar hårdare förbrytare, ett hårdare samhälle och miljarder i ökade kostnader. Våra livstidsfångar kunde kostnadsmässigt lika gärna bo i svit på Grand Hotel.
Ingen politiker kan vara omedveten om detta.
Återigen om vi bortser från Sverigedemokraterna, där det till och med finns anhängare av dödsstraff. Och så är ju svartskallarna överrepresenterade i våra fängelser.
Men alla de andra, mer anständiga politikerna? Det skulle förvåna mig oerhört om Håkan Juholt eller Fredrik Reinfeldt, som båda är normalbegåvade och väl pålästa, skulle våga slå till bromsen när det gäller tävlingen vem kan kräva hårdast straff. Det finns bara en väg att gå och det är upptrappning. Mot inte bara rim och reson utan också övertygelse.
Politikerna tycks betrakta det svenska folket som primitivt hämndlystet. Det bästa för landets brottsoffer vore minskad brottslighet, som inte kan ordnas med hårdare straff.
Men viktigare är alltså varje enskilts brottsoffers rätt till hämnd?
Den obehagliga frågan är då i hur många andra avseenden politiker låser sig i en inställning som strider mot deras övertygelse därför att de tror att de måste visa sig tuffa och primitiva?
Anser Socialdemokraterna verkligen att vi måste delta i USA:s förlorade krig i Afghanistan? Eller är de rädda att visa sig fega inför flaggviftare?
Den modigaste politiker jag känner till från modern historia är den amerikanske senatorn Robert A. Taft. Han påpekade, helt korrekt, att det stred mot demokratins principer att döma det tyska nazistiska ledarskapet i Nürnberg enligt lagar som hade skapats efter deras gärningar.
Han hade sakligt sett rätt. Han visade politiskt mod. Han skadade givetvis sin politiska karriär.
En enda liten droppe Taft skulle jag vilja se i svenska politiker.