Norge fick vänta i 91 år på sin självständighet
I dag är det Norges nationaldag och huvudgatan i Oslo, Karl Johan, fylls av vilt flaggviftande, sjungande och marscherande norrmän som under karnevalsliknande former firar sin frihet, framförallt friheten från Sverige.
Alltihop började med den svenske kronprinsen Karl Johan, han som sedan blev kung Karl XIV Johan. Karl Johan hette Jean Bernadotte då han som marskalk av Frankrike valdes till svensk tronföljare 1810. Att man tog en fransk marskalk berodde på att Sverige strax innan hade förlorat Finland, som i sjuhundra år hade varit en del av det svenska riket. Eftersom Frankrike var Europas starkaste militärmakt trodde de flesta att med en fransk marskalk som svensk kronprins, skulle det bli lätt att återta Finland. Vi skulle ju ha Napoleon i ryggen.
Men Karl Johan var totalt ointresserad av Finland. I stället ansåg han att Danmark med Norge var Sveriges huvudfiende. Han beslöt att erövra Norge för att på det sättet en gång för alla knäcka Danmark, som vi hade haft 36 krig med. Efter en kort kampanj i södra Danmark i januari 1814 tvingades Danmark att ge ifrån sig Norge till den svenske kungen. Norge skulle enligt fördraget i Kiel under full ägo och överherreskap tillhöra Hans Maj:t Konungen av Sverige och utgöra ett konungarike förenat med Sverige.
Ingen hade frågat vad norrmännen tyckte. De protesterade häftigt och förklarade sig självständiga, utropade sin egen kung och antog den 17 maj 1810 sin ännu gällande författning, det dåtida Europas modernaste.
Detta ledde till att svenska armén under kronprins Karl Johans ledning marscherade upp mot den norska gränsen. England och Frankrike försökte medla i konflikten, men Karl Johan ansåg att diplomaterna var allt för mjuka mot norrmännen. Han mötte diplomaterna en sista gång i juli 1814. Kronprinsens adjutant greve Magnus Brahe skriver att Karl Johan var ursinnig av vrede och ska ha vrålat att om han så skulle föra krig i tusen år och utrota halva Sveriges och Norges befolkning och om kungen av Sverige inte skulle härska över annat än ödelagda skogar, berg och slätter i Norge, så måste ändå denna förening bli till. Fördraget i Kiel måste gälla.
De svenska trupperna gick till anfall den 26 juli 1814. Nitton dagar senare gav norrmännen upp i konventionen i Moss den 14 augusti. Sverige och Norge blev en union men den svenske kungen erkände den norska grundlagen från den 17 maj 1814. Vilt jubel utbröt i Sverige. Danmark var en gång för alla knäckt. Sverige behövde aldrig mer frukta att bli anfallet av danskarna från två håll.
Många såg unionen med Norge som en kompensation för det förlorade Finland. De flesta svenskar utgick ifrån att Norge skulle bli en lika inlemmad del av det svenska riket som Finland hade varit och som de erövrade danska landskapen i södra Sverige blivit. Men unionen blev en stor besvikelse. De bägge länderna blev aldrig förenade. För varje timme unionen varade, ända fram till upplösningen 1905, bevakade norrmännen svartsjukt sina intressen. Aldrig någonsin kunde de tänka sig att ge efter en enda tum. Redan från unionens första dag vred, vände och undersökte norska rättsexperter med mikroskop varje kommatecken i varje lag och lagförslag. Allt ifrågasattes.
Varför tilläts norrmännen behålla sin fria författning som gjorde att kungen aldrig kunde få sista ordet? Varför tvångsförsvenskades aldrig norrmännen, som man gjorde med skåningarna? Det var inte av kärlek till det norska folket utan till det franska.
Bernadottes dröm var att efterträda Napoleon. Genom att vara en modern och konstitutionell kung över Norden skulle han visa franska folket att han var bättre lämpad som deras regent än de reaktionära Bourbonerna, som först ersatte Napoleon. Norge fick bli hans skyltskåp. Han såg till att alla hans beslut och handlingar i Norge fick stor publicitet i Frankrike. Av olika skäl lyckades aldrig hans plan att återvända till Paris. I stället tvingades han till en livslång kamp med de bråkiga norrmännen, en kamp som hans söner och sonsöner fick ärva och som till slut förde hans barnbarn Oskar II i graven.
Därför firar norrmännen så häftigt i dag. Under den nästan hundra år långa kampen mot Sverige blommade den norska nationalismen upp och i den kampen förvandlades den halvsovande, efterblivna danska provinsen Norge till det moderna och ytterst levande kungariket Norge.
Det var Karl Johan som lät börja bygga det kungliga slottet i Kristiania, som Oslo då ännu hette. För att hedra den med tiden alltmer populäre kungen döptes Kristianias paradgata Slottsveien år 1852 om till Karl Johans gate. Det var också Karl Johan som lät arbeta fram den norska huvudstadens första moderna stadsplan. Han står bakom universitetsbyggnaden och observatoriet, Rigshospitalet, Börsen och Norges bank liksom en rad andra kända byggnader i Oslo.
Karl Johans beslut år 1814 lade helt enkelt grunden för dagens Norge och eftersom han tvingades till kompromisser kan ju norrmännen vifta lite extra med flaggorna i dag. Seiern blev ju deras till slut.