Sveriges beredskap god – på 1700-talet
1700 Karl XII:s björnjakt avbröts av beskedet att sachsiska trupper angripit svenska Livland.
Det stora nordiska kriget hade börjat och inom några månader hade Sverige mobiliserat en armé på över 80?000 men – en beredskap vi inte är i närheten av i dag.
Vår beredskap är god, sa statsminister Per Albin Hansson i ett radiotal då orosmolnen hopade sig över Europa 1939.
Häromdagen kunde alla höra vår nuvarande försvarsminister säga att det i händelse av en allvarlig kris skulle ta ett år för Sverige att mobilisera 10? 000 man. Att sedan få de 30?000 man som vår armé teoretiskt består av stridsduglig skulle ta ytterligare tre- fyra år. Så usel har Sveriges förmåga att försvara sig inte varit sedan Gustav Vasas dagar på 1500-talet.
Bäst var beredskapen under Karl XI:s tid på 1600-talet och när hans tonårige son Karl XII tog över 1697.
Den 6 mars år 1700 var kungen och hans vänner ute för att klubba björn i skogen vid Kungsör då en löddrig häst kom galopperande mellan träden. På den satt kaptenen i Nylands infanteri, Johan Brask. Han hade ridit i fyra veckor hela vägen från svenska Riga genom Livland och Estland, runt Finska viken, upp till den frusna Bottenviken, runt den ner till Stockholm och därifrån direkt till Kungsör. Brask hade dystra nyheter: trupper från Sachsen hade brutit in i svenska Livland. Riga var hotat. Kriget var här. Karl XII var då 17 år och enväldig kung.
Sverige hade haft fred i tjugoett år, den längsta fredsperioden sedan Sten Sture den äldres dagar vid 1400-talets slut. Karl XI hade byggt upp en perfekt krigsmaskin, som hade hållits smord genom åren.
Inom några dagar sändes kurirer ut på alla Sveriges vägar. Överstarna vid varje regemente i Sverige och Finland fick sin order. Nu var stunden inne för det som hade övats så många gånger, överbefälhavaren Carl Gustaf Rehnskiölds välplanerade mobiliseringsplan sattes i verket.
Landshövdingarna hade sett till att det fanns matförråd längs marschvägarna. Vapen låg i arsenalerna, fartygen var putsade och redo. Locken lyftes på rotekistorna, uniformerna drogs på. Det vinkades åt mor och far, åt barn och hustru. En och annan knekt stoppade ner häften och skrivdon, av detta skulle bli skrifter och böcker vars kortfattade och lakoniska rader kom att röra läsaren ett par hundra år senare.
Ammunition delades ut av korpralen. Kompanierna samlades hos översten. Landskapsregementena satte sig i rörelse, Upplands och Södermanlands regementen, Dalregementet, Västmanlands och Jönköpings och alla de andra, vart och ett marscherande längs sin angivna marschväg mot sitt bestämda mål. Tre mil om dagen, en dags vila. De svenska regementena gick söderut, de finska skulle dag och natt marschera mot Livland för att undsätta Riga. De kom från Österbotten, Björneborg, Nyland och Savolax, alla i samma blå uniform som karolinerna från de svenska landskapen.
Den 20 mars trappades krisen upp. Danskarna hade gått till anfall mot Sveriges allierade i Holstein-Gottorp. Sverige hade nu tre fiender att slåss mot för man visste att Ryssland snart skulle anfalla i öster. De tre fiendernas mål var att stycka den svenska stormakten. Karl XII kunde säga det samma som bondeståndets ordförande hade sagt då Gustav II Adolf gick ut i det som skulle bli det trettioåriga kriget: ”Det är bättre att vi binder våra hästar i fiendens gärdesgårdar än han i våra” För att Sverige skulle räddas måste fienden besegras utanför landets gränser,
Den 13 april försvann kungen på sin häst Brandklipparen. Han hade sina fyra hundar med sig: Cesar, Pompe, Turk och Snushane. Efter kungen kom hans hovstat med kammarherren, ekonomimästaren och hovbokhållaren. Han hade sina egna läkare och apotekare, hovslaktare, livskräddare, silverknekt och fem hovtrumpetare som snart skulle blåsa svenska signaler över städer och byar ingen svensk ännu hade hört talas om.
Kungens bordssilver packades ner och ur den kungliga husgerådskammaren togs de finaste damastdukarna och servetterna från Holland, allt noga beskrivet, registrerat och kvitterat. Mycket kom att försvinna, slitas sönder av valkiga karolinerhänder i omilda tvättar i Polens träskmarker och på Rysslands brända slätter, men mycket kom tillbaka då allt var slut, kvitterat och beskrivet.
Där kungen fanns, fanns även hans kansli. Alltså rullade fungerande ”statsministern” Carl Piper och tre statsråd med sekreterare, tolkar och kanslister med i fält. Piper åkte i en egen kolossal vagn som skulle fastna i leran på vägarna i Estland, Polen, Ryssland och Ukraina där den till slut som kol och aska blev ett med den ukrainska jorden vid den breda Dneprflodens strand
Inom några månader hade hela den indelta armén plus de nödvändiga värvade trupperna kommit på plats, sammanlagt 88?379 man.
Karl XII och hans stab valde att först slå till mot Danmark genom att utan större problem landstiga på Själland alldeles i närheten av den trakt där det berömda konstmuseet Louisiana står i dag. Kungen bodde själv i det värdshus som senare blev författaren Karen Blixens barndomshem.
Det stora nordiska kriget skulle pågå i tjugoett år, kosta över 120?000 soldaters liv och leda till stormakten Sveriges fall, men själva riket med Sverige och större delen av Finland fanns kvar, tack vare den goda beredskapen och det väloljade krigsmaskineriet.