Ett lysande exempel på det svenska
Om några dagar kommer Lucia skridande i vintermörkret. De flesta anser nog att Lucia, liksom midsommarstången, snapsvisor och julskinkan, är det mest svenska man kan tänka sig – för det är bara i Sverige och i de svensktalande delarna av Finland som man firar Lucia.
Många utlänningar undrar hur det kommer sig att ett katolskt helgon firas så högtidligt i ett protestantiskt land, där de flesta aldrig går i kyrkan och få vet något om helgonet Lucia som ska ha levt och dött martyrdöden på Sicilien för nära tusen år sedan. Och varför sjunger svenskarna den neapolitanska fiskarsången ”Barcarolla”?
Svaret är att ingen gestalt i vårt land förkroppsligar den svenska historien så väl som Lucia. Med henne kommer hednisk forntid, katolsk medeltid samt moderna tider. Allt på en gång.
I vår hedniska forntid var natten mellan den 12 och 13 december årets längsta och ansågs därför också särskilt skräckfylld. Under denna den längsta natten trodde man att allehanda djävlar och otyg strök omkring husen, det gällde att vara på sin vakt.
Under hela medeltiden var vi goda katoliker och följde den katolska helgonkalendern. Där stod namnet Lucia den 13 och dagen var markerad med en fisk. Det betydde att fastan började och skulle pågå fram till jul. Alltså kunde gårdsfolket, som satt uppe och vaktade mot de onda makterna, stärka sig med rejäla mängder mat och dryck den sista natten det ännu var tillåtet. Det blev ofta ett vilt, inte särskilt kristligt, festande hela natten.
Under medeltiden kunde änglalik sång höras i gryningen den 13 december. Det var skolgossarna (det fanns ännu inga skolflickor) som inledde sitt jullov med att gå runt med tända ljus för att tigga ihop pengar för nästa termins studier. En av gossarna, som var särskilt späd och ljus, kunde vara utklädd till ängel, glorian var en ljuskrona på huvudet. Många av sångerna var införda av tyska invandrare.
Ute på gårdarna fortsatte det vilda Lussefestandet med bus, mat och starka drycker ända till 1700-talet, då präster och andra bildade personer i Västsverige gjorde ett första försök att civilisera Lucianatten. De förvandlade de skrålande festerna med hedniskt ursprung till en upphöjd kristen fest genom att låta den här utklädda ängeln bli huvudperson. En ung kvinna fick föreställa Lucia.
Den första skriftliga berättelsen är från 1764. Sedan spred sig seden i Västergötland och till herrgårdarna i Värmland. Ungdomar därifrån tog med sig seden till universiteten i Lund och Uppsala, där de lussade för sina häpna kamrater. Studenterna där tog med sig festen till sina hemtrakter. Så spreds Luciatågen sakta över landet.
Sången, den neapolitanska fiskarsången, kom till Sverige som ett reseminne för kompositören Gunnar Wennerberg i mitten av 1800-talet och fick sin svenska översättning långt senare.
Ännu i början av 1920-talet hade de flesta vanliga svenskar inte sett en Lucia. Det var inte förrän Stockholms Dagblad år 1927 arrangerade en omröstning bland sina läsare om vem som skulle bli Stockholms första Lucia som seden fick spridning.
Läsarna valde Solveig Hedengren. Hon fördes i en parad genom Stockholm, där hon kröntes på Skansen. Tävlingen blev en stor succé och spreds snabbt till andra städer i riket liksom till de svensktalande bygderna i Finland. Lucia blev hela svenska folkets angelägenhet.
Alltså är Lucia ett lysande och välljudande exempel på hur det som är svenskt i dag ofta är en blandning av idéer, föremål och traditioner från människor som under århundradena flyttat in i vårt land. Här har det nya knådats och formats med det som redan fanns och bildar vad vi kan kalla den svenska mixen. Bara vi har just denna blandning och den förändras sakta hela tiden.
Det är denna mix som har gjort Sankta Lucia, trots hennes utländska namn och exotiska katolska bakgrund med följe av glitterkrönta tärnor, stjärngossar med strutar på huvudet, tomtar och pepparkaksgubbar, till en unik svensk tradition.
Det är levande svensk historia som kommer sjungande i vintermörkret.
Sveriges första Luciabild
… den allra första bilden av en svensk Lucia ritades 1848 av hovmannen med mer Fritz von Dardel på slottet Koberg, hos familjen Silfverschiöld? Dardel hade aldrig tidigare upplevt något liknande och ville sprida sin skönhetsupplevelse.
Benen klistrades ihop
… den senaste gången någon försökte stjäla kvarlevorna var så sent som 1981, då sicilianska patrioter slog ner en präst och skyfflade ner kvarlevorna i en säck. Ett halvår senare återfanns hon, men de spröda benen hade smulats som knäckebröd. Benen klistrades ihop och nu ligger hon i ett glasskåp i San Geremia-kyrkan.
Bara en arm finns kvar
… Lucias kvarlevor kan beskådas i dag i San Geremia-kyrkan i Venedig? Kistan i Syrakusa plundrades på 1000-talet, kvarlevorna fördes till Konstantinopel varifrån venetianarna stal henne på 1200-talet och placerade henne i Venedig. Helgonreliker har alltid varit bra business. Kvar i Syrakusa finns bara en arm.