Mobiltelefonerna gör oss alla till haschrökare snart
Jag har länge varit en varm förespråkare för ny teknik. Var tokig i vhs, Game Boy, Segaspel och älskar min läsplatta, streamingtjänsterna och - inte minst - den smarta telefonen.
Men nu är det någonting som gnager.
Varför börjar jag surfa i rastlös panik när batteriet tickat ner till tre procent? Varför kliar det i mig när telefonen är död eller om en biofilm tappar tempo?
Och vad har egentligen hänt med min koncentration?
En artikel i The Guardian - som jag snabbläser på pendeltåget - ger mig några svar. Där berättar neuroforskaren Daniel J Levitin om vad uppdaterandet, nåbarheten och multitaskandet (mångsysslandet?) egentligen gör med våra hjärnor.
Hans forskning visar att telefonens funktioner kan göra våra hjärnor mindre effektiva, till slut blir vår kognitiva förmåga sämre än en haschrökares.
När vi ständigt avbryter det vi håller på med för att kolla något ökar våra stressnivåer.
Vi tror dessutom att vi utför en massa viktigt arbete. Men egentligen är vi bara splittrade.
En i min familj har lagt undan sin smartphone och köpt en stryktålig nokiatelefon. Nu är han ganska ensam om att bläddra igenom välbekanta ringsignaler och inte kunna öppna mms.
Några veckor in i experimentet konstaterar han: Koncentrationen har snabbt blivit bättre. Han har lättare att fokusera på att läsa, och skriva, längre text.
Han är mer uppmärksam på omgivningen. Mobiltelefonen kanske måste kompletteras med bok, almanacka, ficklampa, bärbar musikspelare, karta och kompass - men för honom är det värt det.
Min egen bristande artighet blir tydlig. Numera märks det pinsamt tydligt alla gånger jag distraherat hummar med i konversationer samtidigt som jag slösurfar.
Men jag kommer inte att haka på. Jag vägrar tro att vi ska behöva sträva bakåt utan kommer benhårt att lita på att evolutionen löser detta och att våra hjärnor lär sig hantera smarta telefoner.
Om det inte händer får mobiltelefonföretagen börja betala extra för att rehabilitera våra mobiltrötta huvuden.