Vi äter gift – för att rädda fiskarnas jobb
Jag sitter och tittar på lilla Sigrid, 2 år. Sigrid är en katt. Hon ligger på golvet och leker, rullar runt på mattan och småjamar för att jag ska klia henne på magen. Hon älskar det. Sigrid är en glad och frisk katt. Det har hon EU att tacka för.
???, undrar ni säkert.
Jo, precis så är det. Sedan 2001 har EU förbjudit Sverige att använda dioxinförgiftad fisk från Östersjön till kattmat, hundmat och annat djurfoder. Sedan länge är det klart dokumenterat att vissa feta fisksorter i Östersjön innehåller dioxin som ligger ett bra stycke över de gränsvärden som EU har fastställt.
Det handlar om vildfångad lax (ej odlad), sill, strömming, ål och öring men också röding fiskad i Vättern. Dioxin, som kommer från utsläpp från bland annat pappers- och massaindustrin, är tillsammans med kvicksilver vårt farligaste miljögift. Det kan ge skador på hjärnan och det centrala nervsystemet, utvecklingsstörning hos barn, försämrad motorik, bristande inlärningsförmåga, beteendestörningar, försämrat immunförsvar och försämrad fortplantningsförmåga. Det kan också framkalla cancer.
Om lilla Sigrid har anledning att vara glad, så har inte matte och husse det, för Sverige tillsammans med Finland har i nio års tid haft undantag från EU:s dioxinförbud, när det gäller fet östersjöfisk. Den får nämligen lov att säljas som människoföda – men bara i Sverige. Vi får inte exportera den förorenade fisken till andra länder i Europa. Vi får bara äta den själva.
Då inställer sig frågan, om svenska män och kvinnor tål dioxinförgiftad fisk bättre än katter, hundar och andra europeiska folkslag? Naturligtvis inte. Förklaringen ligger hos 433 yrkesfiskare längs östersjökusten, från Kalmar i söder till Luleå i norr. För att dessa inte ska förlora sina jobb, har Sverige alltså begärt och beviljats undantag från EU:s dioxinregler. Östersjöfiskarna har därmed ostört kunnat fortsätta fiska förorenad fisk och sedan sälja den till svenska konsumenter (dock inte till katter och hundar).
Den 31 december 2011 löper det svenska undantaget ut. Därför sitter nu regeringen, Fiskeriverket, Livsmedelsverket och Naturvårdsverket och grubblar över om Sverige ska begära fortsatt undantag för den dioxinföro-renade fisken. Min gissning är att Sverige kommer att göra det – för att rädda de 433 jobben vid östersjökusten.
När sysselsättningen ställs mot miljön, är det alltid sysselsättningen som segrar. Miljön ställs alltid åt sidan. Det är tydligen mindre farligt att folk äter förgiftad dioxinfisk än att ett antal östersjöfiskare blir utan jobb.
Orsaken till att Sverige har fått sitt dioxinundantag beviljat, är att Livsmedelsverket utfärdar så kallat kostråd. Där regleras hur mycket dioxinförorenad fisk svenska folket får äta utan att det skadar hälsan.
Så sent som 2008 skärpte Livsmedelsverket dessa regler. Nu får kvinnor i fertil ålder samt gravida och ammande kvinnor inte äta dioxinfisk mer än 2–3 gånger om året(!). Tidigare fick man äta sådan fisk en gång i månaden. Det är tydligt att Livsmedelsverket har förstått att dioxinförorenad lax, öring, sill, ål och strömming från Östersjön är skadligt för människan.
Sen har vi det där med kvicksilvret. Häromdagen kunde vi läsa att vår miljöminister Andreas Carlgren krävde ett totalstopp för kvicksilver och att EU (och han själv) skulle ta ledningen i denna process.
Det var jättegulligt av dig, Andreas, att föreslå detta. Men jag undrar en sak: Varför införde du lågenergilamporna häromåret?
Visste du inte då, att dessa är fulla av kvicksilver!
Och vad säger du till alla oss, som fortfarande har munnen full av amalgam? Ska staten i fortsättningen ge bidrag till oss som vill borra bort eländet? Jag tror inte det.
Jag undrar därför stilla, varför det är så nödvändigt att ta bort allt kvicksilver, när man fortfarande får ha det kvar i käften.