Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Leopold

Borgerligt samarbete enda vägen för Löfven

Som det ser ut i dag kommer Socialdemokraterna inte att vinna nyvalet den 22 mars. Det är svårt att hitta något svenskt parti som innehaft ­regeringsmakten som har ­visat samma tafflighet och samma häpnadsväckande brist på kompetens som Socialdemokraterna har gjort i höst. Samtidigt finns det ingen mall för hur en regering ska agera, som fått sin politik nedröstad på samma häpnadsväckande och unika sätt.

Att var och varannan dag komma med olika budskap om huruvida partiet tänker gå till val tillsammans med Miljöpartiet eller om den nyligen nedröstade S/MP-budgeten ska ligga till grund för val­rörelsen inger inget förtroende. Som jag ser det finns bara ett alternativ för Stefan ­Löfven: att överge samarbete med Miljöpartiet, som bara är ett sänke för Socialdemokraterna. Många jag har pratat med har sagt att de gärna skulle rösta på Socialdemokraterna men att det är kontra­produktivt, eftersom de samtidigt skulle få MP:s politik på köpet. Och den ­politiken vill de inte ha.
Mitt råd till Stefan Löfven är att så snart som möjligt sy ihop en egen budget och en egen valplattform där han slipper ta hänsyn till MP:s krav på stopp för Bromma flygplats, Förbifart Stockholm och andra dumheter. I grunden är MP – och har alltid varit – ett tillväxtfientligt parti. Det är därför paradoxalt att det just är MP som blivit de tillväxtvänliga Socialdemokraternas viktigaste samarbetspartner. Detta är ett verk av Mona ­Sahlin, som bröt traditionen och grundlade ett organiserat koalitionssam­arbete med MP. Därför är det märkligt att nu se Mona Sahlin kasta skit på sina gamla polare och kräva att Stefan Löfven bryter med MP. Men så har Mona Sahlin alltid varit en kappvändare som satt upp fingret i luften för att känna varifrån vinden blåser.

Det finns bara en väg för Löfven att gå: ett samarbete (organiserat eller ej) med minst två borgerliga partier. Visserligen har den kaxiga ­Annie Lööf hela hösten viftat bort Löfvens samarbetsinviter. Vad Folkpartiet tycker är ­något mera oklart. De båda mittenpartiernas agerande framöver blir helt avhängigt av hur Allians­samarbetet kommer att fungera när Anna ­Kinberg ­Batra blir Moderatledare den 10 januari. ­Under hösten har Annie Lööf tydligt visat att det är hon som vill leda och organisera Allianssamarbetet. Detta tyder inte bara på bristande självinsikt utan också på brist på respekt för det självklara i att det är det största ­borgerliga partiet som ska leda Alliansen. Jag är faktiskt beredd att sätta någon hundralapp eller två på att dessa båda damer kommer att strida hårt om väljarnas uppmärksamhet, något som ­sannolikt inte utfaller till ­Annie Lööfs fördel. Detta kan Stefan Löfven dra nytta av.
Däremot har SD under sitt nya tillfälliga (?) ledarskap ­visat att de definitivt tänker bryta med all slags politisk värdegemenskap. Vad man än anser om Jimmie Åkesson så gjorde han i alla fall vissa ­ansträngningar för att göra SD till ­något mer än ett enfrågeparti. Vikarien Mattias Karlsson har däremot visat att SD åter ska vara enfrågepartiet vars enda mål är att stoppa ­invandringen. Om inte förr så måste väl det betyda att ­partiet nu ­definitivt inleder sin ­politiska ökenvandring, något som ­väljarna borde inse.

Ett hot mot patienterna

I veckan sa tio sjuksköterskor på Radiumhemmet i Solna upp sig på grund av Karolinskas neddragningar. Jag orkar inte längre beordra mina kollegor att jobba mera, sa en undersköterska, som tog konsekvensen av åtstramningarna och sa upp sig. Varför? Vad vinner sjuksköterskorna på att säga upp sig? Då blir ju personalbristen ännu större. Och vem drabbas? Inte sjuksköterskorna utan ­patienterna. Jag tycker att vårdpersonalen ­oftare sätter sina egna, ofta fackliga, intressen framför patienternas bästa. Kära sjuksköterskor, ni har i många år haft folkets stöd men agerar ni så här, är stödet snart slut.

20 rätt av 20 möjliga

 Jag har aldrig gjort högskoleprovet tidigare men häromkvällen gjorde jag ett försök när Dagens Nyheter publicerade frågorna om ordkunskap. Man angav 20 ord, som alla var lite tvetydiga. Fem svarsalternativ erbjöds.

Jag fick 20 rätt av 20 möjliga. Det var ett bra resultat, tycker jag, i synnerhet som bara 14 procent av de drygt 271 000 personer som svarat, hade uppnått full pott. Men det är inte mer än man kan begära av en journalist.

Följ ämnen i artikeln