Kommunen lät min syster leva i misär
Det är fredagen den 31 maj 2013. En 70-årig ensam och svårt handikappad kvinna påträffas på hallgolvet i sitt eget hus av hemtjänsten som kommit för att lägga hennes post på verandan. Personalen hör kvinnan skrika och förstår att något är fel. Polis och ambulans tillkallas. Polisen ger tillstånd att slå in fönsterrutan på ytterdörren, så att ambulanspersonalen kan ta sig in. På golvet innanför dörren hittar de den svårt medtagna kvinnan. I fem timmar har hon legat så, sen hon föll när benen vek sig under henne.
Hela huset stinker av avföring. Stanken kommer från henne själv. Hon har bajsat på sig, eftersom hon inte kunnat ta sig upp. Men stanken kommer också från svarta sopsäckar som står uppstaplade i hallen. Säckarna är fyllda med flera månader gammal avföring från kvinnan, som är så svårt handikappad att hon sen i september i fjol inte kunnat komma till sin toalett som finns på övervåningen.
I stället har hon tvingats utföra sina behov i köket med allt vad det innebär i form av stank från avföring och urin. Köket har blivit hennes fängelse. De senaste månaderna har hon tvingats sitta och sova på en köksstol. Misär är bara förnamnet på denna förnedring.
Den 70-åriga kvinnan är min syster. Hon bor i en gammal villa på en mindre ort några mil från Falkenberg. Men tro inte att hennes miserabla situation har varit obekant för kommunen! Tvärtom. En granne till min syster och jag har det senaste året via brev och telefonsamtal bombarderat ansvariga tjänstemän på socialförvaltningen i Falkenberg och bett om hjälp.
Till slut gjorde en tjänsteman hembesök hos min syster vid minst två tillfällen.
Min syster bad om att få en handikapphiss till övervåningen där hennes sovrum, toalett och badrum ligger. Hon erbjöd sig att betala en del av installationen själv. Det blev blankt nej. Hon bad om färdtjänst för att kunna besöka tandläkare och optiker.
Svaret blev nej. Hemtjänst kunde hon heller inte få, eftersom ”det inte fanns någon personal som ville arbeta i den miljö med urin och avföring” som min syster levde i. Själv bad jag kommunen redan i höstas att hjälpa min syster, så att hon kom till läkare eller distriktssköterska. Jag visste ju att hon var svårt sjuk. Ingenting hände. Jag bad kommunen installera ett handikapplarm hos min syster. Det fick hon inte.
Min syster bad om att få en handikappramp på yttertrappan. Det gick inte. Det enda hon fick var en rullator. Utan att röra ett finger lät kommunen henne fortsätta att bo hjälplös med sin egen avföring som enda sällskap.
Ordet ”skandal” är inte nog för att beskriva de underlåtelsesynder som begås i Sverige i dag 2013.
Sen den 31 maj befinner sig min syster på sjukhus. Där har läkarna konstaterat att hon har artros i hela kroppen. Hon lider av livsfarligt hjärtflimmer. Pulsen är skyhög och ojämn, benen tjocka som stockar och bensåren blöder. Men nu ”finns” hon i alla fall.
Nu kan inte samhället smita undan längre.
Kungen svor i tv
Ja, det är förfärligt vad det svärs i tv nu för tiden. Och det värsta är att kungen i egen hög person nu har sanktionerat detta svärande. Det gjorde han i SVT häromkvällen, när det avslöjades att staten betalat merparten av renoveringen av ett slott som kungen själv är ålagd att betala. Med tanke på kungahusets fullkomligt dominerande ställning när det gäller att påverka svenska folkets tankesätt och beteende, så får kungens svordomar oöverskådliga konsekvenser för det svenska språkets fortgående förfall.
426 sa ja till...
… varandra i helgen då de lät viga sig på ett så kallat drop-in-bröllop på Skansen. Spontanbröllop kallades det också. En del gifte sig kyrkligt, andra borgerligt.
Det är himla tur att det är lika lätt att skilja sig i Sverige i dag som det är att gifta sig. I dag gift, i morgon skild. Jag misstänker nämligen att åtminstone några av de här ”spontana” brudparen kanske inte riktigt hade tänkt igenom sitt beslut.