Vi fick fler generaler men inget försvar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ingenstans utanför de baltiska staterna kan upploppen i Tallinn ha givit upphov till så starka obehagskänslor som inom den svenska försvarsledningen.

Mobben som drog genom gatorna i den estniska huvudstaden och i Moskva attackerade Sveriges ambassadör, hade öppet och aggressivt stöd hela vägen upp i den ryska statsledningen.

När överbefälhavare Håkan Syrén för knappt tre år sedan skulle sammanfatta läget i världen i en skrift tryckt i hundrafemtio tusen ex, slog han fast:

”Ryssland demokratiseras och vävs allt mer in i det europeiska samarbetet.”

Sedan dess har ÖB rest land och rike runt och viftat med sin lilla skrift på vars omslag det kunde ha stått: Fred i vår tid. Han och hans generaler har beskrivit den sköna nya värld utan några som helst militära hot riktade mot Sverige, där den enda svenska försvarsförmåga som behövs är insatser i fjärran öknar och avlägsna djungler.

Helt följdriktigt har ett av de få återstående svenska förbanden krigsövat med ryska krigsförbrytare.

Det nya svenska icke-försvaret kallas med sedvanliga konsultspinn för ”insatsförsvar”. Insatsförmågan är alltså mycket låg.

Det enda som har ökat under denna nedgångsperiod är antalet generaler. Samtidigt som ÖB slog fast att den eviga freden inträtt, återfanns fyrtiotre svenska generaler eller amiraler i rullorna. Vid mitten av sjuttiotalet när Sverige kunde ställa upp över en halv miljon män och kvinnor i uniform, var antalet generalspersoner trettiotre.

Parallellt med att Ryssland har inlett ett aggressivt upprustningsprogram, likriktat den politiska makten, med järnhand slagit ned fristående medier och arrogant blandat sig i andra staters inre angelägenheter, har det svenska försvarsetablissmanget med metodisk noggrannhet monterat ned vårt försvar.

Regementena är borta. Förbanden har upplösts. Kunskapen är spridd för vinden. I stället för kanoner får vi rikta våra 43 generaler mot andra sidan Östersjön och be en stilla bön.

Skrivbordsgeneralerna använder gärna det förklenande uttrycket ”invasionsförsvaret” eller ”det förrådsställda försvaret” om gårdagens organisation. Den avgörande skillnaden mellan då och nu har emellertid varken med krigsuppgiften eller utrustningen att göra. Frågan rör vilket slags land Sverige vill vara. Gårdagens försvar var ett folkförsvar. Genom den allmänna värnplikten och de lokala bygderegementena var försvaret folkligt förankrat. Så var det tänkt och så fungerade det.

Denna folkliga förankring gav inte bara demokratisk legitimitet åt landets våldsorganisation. Den var också militärt motiverad. Och det är här skrivbordsgeneralerna visar att de ingenting lärt, ingenting förstått.

ÖB säger ibland med naiv troskyldighet att vi nu äntligen har fått en försvarsorganisation som ska användas. Han menar i krigsliknande situationer, och tänker på de unga flickor och pojkar som nu ska skickas ut till olika oroshärdar för att med vapen i hand ställa mänskligheten till rätta. Så aningslöst talar bara den som själv inte varit i strid.

Men sanningen är denna: vi har alltid använt vårt försvar. Särskilt i fredstid.

På samma sätt som våra grannar i dag sakligt noterar att Sverige har blivit ett militärt vakuum, har man tidigare konstaterat att svenska folket kan och vill försvara sin frihet. I försvarets storlek och organisation har omvärlden funnit det rätta måttet på vår beslutsamhet.

Eller som en finsk general sa: ”Hade jag föreslagit samma förändringar som mina svenska kollegor genomfört, hade jag ställts inför krigsrätt”.

Försvarsminister Odenberg har att ta över både ett nedlagt försvar och en analys som havererat inför hans ögon på Tallinns gator. Han har löst det genom att tillsätta en ny försvarsberedning:

”…?med uppgiften att analysera förändringarna i vår omvärld. Till dem hör?… utvecklingen i Ryssland.”

Alltså först lägga ner och sälja ut Försvarsmakten. Därefter utreda om det finns något hot.

Carl Hamilton