Här i paradiset vet alla att smällen kommer
Svenskarnas semesterparadis skakar och skälver. Pernilla Ericson skriver från ett Grekland i väntan på smällen.
Eleni är rädd. Händerna greppar och kramar om varandra under glasdisken. Hon är ägare till byns glittrigaste, mest överdådiga klädbutik The Butterfly, i en tid när ingen längre har råd med flärd. Rea-stängerna är överfulla och de nya varorna får inte plats. Min fråga får hennes vackra service-leende att blekna.
– Alla pratar om det, säger hon och nickar.
– Vi är rädda och oroliga. Nu på sommaren kommer turisterna, de har råd att handla och vågar spendera pengar, men vad ska vi leva av i vinter? Allt fler förlorar jobben, jag hör om det varje dag. Folk kommer förbi bara för att prata.
Kvällen är ljummen. En fantastisk solnedgång ger havet ett stråk av brandrött. Gatorna är fulla av folk. Vi konverserar oss fram på en blandning av engelska och teckenspråk. Just här är svenska turister en sällsynthet. Mörkret faller snabbt.
Utanför kyrkan är det möte. Hundratals människor har samlats i gatlyktornas gula sken för att lyssna på tre män som talar upprört i mikrofoner. I utkanterna sitter finklädda äldre män och kvinnor vid rangliga kafébord, och lyssnar med huvudena på sned. Jag går fram, ställer en fråga, men blir vänligt men bestämt bortsjasad. Det här är inget för turister.
11,7 mil härifrån rasar kravallerna, i demonstrationernas epicentrum i Aten. Ögon svedda av tårgas, slagord och tal om revolution. Av det märks inget i vår sömniga kustby. Natten är lugn. Tonerna av Tristan och Isoldes ouvertyr svävar ut över centrum, från byns lilla utomhusbio. ”Melancholia”, dubbad till grekiska, rullar inför ett fåtal åskådare under bar himmel. I filmen har planeten Melancholia lämnat sitt gömställe bakom solen och är på
väg mot jorden i hög hastighet. ”Den kommer att passera oss med god marginal”, lovar forskare. Men Justine, spelad av Kirsten Dunst, förstår vad som är på väg att hända och sjunker ner i en djup depression. På så sätt är hon den enda som inte grips av panik när katastrofen är ett faktum.
Något nuddar försiktigt vid min höft. En pojke, knappast äldre än 5–6 år, räcker fram näven och ser på mig med stora bruna ögon. Han ger mig ett darrigt litet leende. ”Money, money, please, please.”
Planeten är på väg. Och alla vet att den kommer.