Schyman har rätt - män är talibaner

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Misstaget att kalla Ulf Lundell för gubbslem var början till slutet för 90-talsfeminismen.

Nu är sexism rätt igen - och alla män ÄR talibaner.

Under 90-talet populariserades kvinnokampen. De unga, tuffa brudarna tog över skolgårdar och spalter och krävde att få säga vad de tyckte och att deras åsikter skulle tas på lika stort allvar som de tjocka männens.

Det var rock"n"roll all night and party every day å ena sidan och militant manshat å den andra. Silikonbröst var ett feministiskt statement liksom kallhamrat aggressiv manlig karriärs-ambition och allt däremellan. Det var lite svårt att hänga med.

Men de höjde sina röster och de hördes. Och männen var tysta, vågade inte annat, att vara emot unga tjejer var icke politiskt korrekt. De kände sig närmast undertryckta, det var rörande, dessa stora män!

Feminismen var trendig, fick spelutrymme och så länge de höll sig innanför ramarna var det okej att vara radikal (såsom det alltid är i all offentlighet). De flesta var glada och feminismen blev ett säljande varumärke för en god sak.

I mars 1999 började slutet (för denna gång).

Boken "Fittstim" utkom. DN-skribenten Karolina Ramqvist publicerade ett brev från Ulf Lundell angående en notboksrecension som Lundell avslutade med de bevingade orden "saknas pojkvän?"

Ramqvist borde inte ha tryckt brevet utan tänkt "äh fan, min recension var grisig och handlade mer om Lundells manlighet än om hans låtar så jag släpper det här" för pedagogiken var omöjlig: Lundells fans - typ varenda svensk man - skulle inte förstå hur han, deras hjälte och ledsagare, denne romantikens och kvinnans hyllare som i tio år av nykterhet ensam hade uppfostrat sina barn, skulle kunna vara en manschauvinist. Då var, tydligen, inte feminism något för dem.

I dag är ohejdad grabbighet och sexism nästan mode. Inte ens på korrekta Södermalm i Stockholm lyssnas det på politisk hiphop och hålls gruppdiskussioner om Simone de Beauvoir. Nu är det okej med värsta porrvideorna på MTV, att kalla brudar för hoes och hylla sexdelen av feminismen som det största sedan"tja, Fredrika Bremer?

I tv-program efter tv-program - även i "Robinson" i public service-SVT - öser man på med bimbor, onanifester, knullhögar och annat som i mitten av 90-talet skulle blivit så utskällt att huvuden hade rullat.

Ingen orkar bry sig längre. Inte jag heller.

Men när män provoceras av självklarheter blir jag äcklad av mäns inskränkthet:

Gudrun Schyman jämförde mansförtrycket i Sverige med talibanernas kvinnoförtryck i Afghanistan och alla - från högermän till vänsterkvasiradikaler - sa, indignerade och uppblåsta: "Nu tar du väl ändå i, lilla gumman?"

Jo, det var vad de sa, fast i mer komplicerade ordalag.

Jag kan tänka mig tusentals kvinnor på tusentals arbetsplatser där den dolt mansgrisige chefen som tror att han är ett charmtroll brakar ut om "den där Schyman alltså, ja , hehe, jösses, ni tycker väl inte att Sverige är som Afghanistan, va, tjejer?"

Nej, det tycker de så klart inte.

Men samtidigt: inte orkar de förklara hur illa det faktiskt ligger till, sånt som män aldrig behöver tänka på. Då framstår de som humorlösa surkärringar och humorlösa surkärringar har ingen chans att avancera om inte talangen är så uppenbar att den är omöjlig att förbise.

Män har pengarna. Män har makten. Män har fördelar av en nedärvd självsäkerhet som gör att de uttalar medi-okra åsikter som att de vore briljanta - och män lyssnar. När kvinnor talar letar männen fel och gör mentala anteckningar av typen "hm, jaha, en sån där rigid galen lesbisk manshatande feminist, okej".

Nej, nej, de är inte onda män. Onda män är en annan sort. De här männen är snälla mot sina fruar - hej, de diskar och allt! - och lämnar på dagis och drar hem pengar och masserar hennes axlar.

Men de har makten och de vill inte bli av med den. Det är så enkelt. Det är allt det handlar om.

Jag säger inte att jag är bättre. Det är jag inte. Men jag kissar inte på mig om nån kallar mig taliban för det är ju vad vi är.

Fredrik Virtanen