Reinfeldt i Vita huset – då blir det barnbubblan
Jag befinner mig i den underbara bubbla som uppstår när man just fått barn och har möjlighet att stänga ute världen. Det är bara jag, mitt hem och min nya familj.
Någon mamma och syster får snabbt komma in om de lovar två saker – att tvätta sina händer i sprit och att försvinna efter en kort stund. I övrigt ligger vi i soffan och tittar på barnet, som för det mesta sover och när hon sover ligger vi vid det lilla barnets sida och tittar på alla säsonger av tv-serien ”Vita huset” på dvd.
Jag vet inte om det är endorfinerna, men jag uppfattar det som den bästa tv-serie som någonsin skapats. Vi skrattar och gråter! Vi tittar på avsnitt efter avsnitt och under eftertexterna sitter vi med öppna munnar och våra blickar möts och vi skakar på huvudet och är rörda av allt det geniala.
Vi älskar pressekreteraren CJ Creggs barska charm, vise stabschefen Josh Lymans eleganta överlägsenhet, informationschefen Toby Zieglers sätt att ständigt vara motvalls. Men mest älskar vi Martin Sheens president Bartlet. När Bartlet måste föra särskilt viktiga samtal rör han sig bort från det ovala rummet och tar sig ut på baksidan av huset och där vandrar han av och an i en pelargång.
Den där gången är känd för alla oss som känner till Vita huset. Det var i den gången som Robert F Kennedy tog de viktigaste besluten om Grisbukten. Det var härifrån Nixon beordrade att störta Salvador Allendes regering i Chile. Jag älskar hur millimetertrogna skaparna av ”Vita huset” har varit när det gäller just byggnaden.
Och dagarna går och vi rör oss inte utanför bubblan. Vår enda kontakt med omvärlden är teven. Så i går krockade världarna. I TV4:s nyheter ser jag bilder på statsminister Fredrik Reinfeldt när han träffar Barack Obama och jag ser på bilderna att han och Obama vandrar precis i den där pelargången som jag blivit så förtjust i.
Och det blir så fruktansvärt fel. I den pelargången ska världens mäktigaste man prata med andra mäktiga män. Han ska inte prata med Fredrik Reinfeldt. Det blir så oerhört generande att se vår statsminister, hans flackande blick och tafatta rörelsemönster. Jag blir irriterad. Han förstör för mig! Han platsar inte i den där pelargången. Ta bort honom!
Ingen svensk människa platsar i pelargången.
Jo, en gör det! Han heter Jan Eliasson.
Jag slår av teven och ger mig åter in i bubblan.