Jorden till Slitz: Hej, det är 2011

Till ett radioprogram härförleden bestämde jag mig för att närläsa personporträtten i tidningen Slitz. Med personporträtt menar jag den fullständigt osignerade halvsidesintervju där man får veta mer om månadens utvikningsbrud. Jag tyckte det var lustigt att göra en sådan närläsning eftersom alla de här intervjuerna följer exakt samma mönster.

Alltid samma rubrik av typen: ”NU KLÄR VI AV HENNE OCKSÅ.” Alltid samma ingress där man hela tiden hittar nya namn på ordet ”tjej”: Donna, bombnedslag, brud, amazon, tös, ja, ni fattar. Alltid samma bildtexter av typen: ”Den som vill smörja in henne med sololja säger tuppenja.”

Och alltid exakt samma upplägg i fråga&svar-intervjun. Reportern tilltalar rakt igenom den intervjuade för ”fröken”. I en intervju med en tjej vid namn Nina ser jag till exempel frågan: ”Är det första gången fröken fotograferas?” Och så där fortsätter det, konsekvent.

Utvikningstjejen är så mycket objekt att reportern möjligen skulle finna det underligt att tilltala henne ”du”. Mot slutet av intervjun kan det hända att reportern tycker sig ha kommit så nära sitt objekt att han kan sträcka sig till att tilltala henne vid förnamn: ”Vad har Petra för preferenser när det gäller liggställningar?”

Det första som måste klargöras är exakt hur det ska gå till för att få den här donnan i säng. Det visar sig väldigt ofta, nästan alltid, att hon inte är road av romantiska dejter, blommor och chokladaskar och följa till dörren. Nej, kvinnorna i Slitz värld formas på sådant sätt att de är ”som män är mest”. De vill inte ha vin – de vill ha bärs! De vill inte ha långt förspel – de vill ha det pang på!

Varje intervju med utvikningstjej i Slitz måste också alltid innehålla en fråga om sex på offentliga platser. Flåsigt undrar reportern om det möjligen hänt att fröken blivit så ”het på gröten” att kläderna åkt av utomhus. Jag antar att tanken med detta är att killarna ute i landet ska kunna visualisera hur den här fröken suger av en främmande man på en buss eller liknande.

Och så en fråga om kroppen. Hur har fröken lyckats skaffa sig en så gudomlig kropp – tusen timmar träning i veckan, eller? Nej då, de flesta av tjejerna säger sig bara äta godis och chips och dricka läsk. Reportern kan inte tro att det är sant.

Avslutningsvis vill reportern alltid veta om fröken händelsevis är singel. Det visar hon sig alltid vara – och reportern frågar häpet hur det någonsin är möjligt att ett sådant bombnedslag är ensamstående och konstaterar: ”Då finns det hopp för oss, alltså.” Han säger ”oss” och gör sig oanmäld till språkrör för alla kåta killar där ute som inte vill annat än att skinka på henne.

De här texterna är den mest ledsamma läsning som går att få tag i på svenska språket. Det finns ju någon humor i uselheten i alltsammans, man kan ju skratta åt det bisarra faktum att den här sortens intervjuer finns kvar, men mest av allt blir jag förbannad. Vilka är de här anonyma reportrarna som går med på att göra den här typen av intervjuer?

Jag läser sedan hela tidningen Slitz från pärm till pärm. Det känns overkligt, som om den tidning jag just plockat ur hyllan har rest i tiden från 1990. Det har inte hänt något alls. En text avslöjar hur tjejerna där ute ”lurar” oss män. Med push up-behåar och andra livsfarliga knep kan en tjej som ser ut att vara 10-plussnygg vara en tjej som egentligen inte är mer än 4-plussnygg. En annan text slår dystert fast att ”Sex and the city” förstört en hel generation kvinnor eftersom serien gett dem självförtroende.

En genusdebatt kokar i Sverige för tillfället och den är sund på alla sätt och vis, för den gör att alla människor måste börja förhålla sig till det invanda sätt vi ser på män och kvinnor. Det skapas genuskrig för både högt och lågt, för stora saker och för skit. Men tidningen Slitz går under radarn. Det är märkligt. Ett första tecken på att det här landet är på väg åt rätt håll borde vara att en sådan tidning över huvud taget inte existerar.

Följ ämnen i artikeln