”No go” fångar inte tillståndet i Sverige
Den senaste veckans debatt om no go-zoner tråkar livet ur mig, men då jag i hög grad är skyldig till att den bröt ut så är det väl lika bra att även jag slänger in mina 50 öre.
No go zoner - ett uttryck som fram tills för några år sedan användes som beskrivning för tätorter där paramilitära styrkor eller kriminella ligor tagit befäl och som är bortom kontroll för staten - slängs numera allt som oftast in i debatten om svenska förorter med stora problem.
Över denna utveckling har kloka poliser i mitt flöde på twitter ofta suckat uppgivet. ”Begreppet no go-zoner är ett mediepåhitt”, som YB Södermalm, ett populärt konto med över 100 000 tusen följare, uttryckte saken härom dagen.
När så debatten om författaren Katerina Janouch framträdande i tjeckisk tv bröt ut och No go för femtioelfte gången blev ett ämne var jag oförsiktig nog att twittra att det inte finns några sådana områden i Sverige.
Det blev ett liv och ett kiv. Jag var för gud vet vilken gång i ordningen en privilegierad journalist som aldrig lämnar södermalm, slentrianretorikerna mumlade från anonyma konton om kulturmarxister som förnekar verkligheten och ombad mig att ta mitt ”rånvänliga ansikte” och besöka Husby.
Allt var nu inte debilt. Vissa undrade om det inte är bättre att försöka göra någonting åt problemen än att tjafsa om begrepp. De har en poäng, även om diskussionen om vilka ord vi använder inte är betydelselös. Ord betyder nämligen någonting.
När så äggen efter en vecka äntligen slutade idissla var det dags för juristen och journalisten Paulina Neuding att göra entré.
Hon bygger, smickrande nog, en hel krönika på tidningen Dagens Samhälles hemsida på min tweet.
Neuding medger visserligen att polisen inte pratar om ”No go-zoner” i den rapport som identifierar 53 områden som utsatta, men kommer fram till att begreppet fångar ”ett högst reellt fenomen”.
Och inte nog med det. I en klarsynt avslutande passage konstaterar hon att de som inte anser att uttrycket är en rimlig beskrivning av svenska förhållanden egentligen försöker ”spela ner problemen”.
Mot detta påstående skulle jag möjligen kunna invända att jag för bara några veckor sedan tillbringade en vecka i Rinkeby och skrev ett (alldeles för långt) reportage om de senaste årens mordepidemi i Järvafältets förorter.
Men den som läser texten kommer att finna att jag här och där låter personer som anser att utvecklingen går att vända komma till tals. Kraftfulla indicier för att jag försöker städa de problemtyngda förorterna under mattan saknas med andra ord inte.
Nåväl. Som ung i mitten på 1980-talet åkte jag buss genom det lågintensiva inbördeskrigets Belfast och såg stridsvagnarna, de sönderbombade barerna och de patrullerande soldaterna.
Jag har gått vilse i en mindre trevlig del av Detroit, kört från Bagdad till Basra, besökt Gaza under en av de mer turbulenta perioderna i regionens historia och blivit bjuden på get och äckligt starkvin av en krigsherre i Sudan: i fjärran hördes de dova explosionerna från bomberna som regeringsplanen fällde.
Den som hävdar att No go fångar tillståndet i många av Sveriges miljonprogram saknar inte anledning att skaffa sig perspektiv.
Jo, jag vet att polisen måste åka in med två patruller i de värsta områdena och att det kastas sten på ambulansförare och brandmän.
Icke desto mindre. Är det verkligen inte möjligt att beskriva Sveriges problem - som på sina platser är alarmerande stora - utan att ta till våldsamma överdrifter? Kan det rent av vara så att ett offentligt samtal på för hög volym bidrar till att ytterligare förvärra situationen?
För något år sedan påstod Steve Emerson, självutnämnd terrorexpert på amerikanska Fox news, att det fanns hundratals no go-zoner i Frankrike, Storbritannien, Tyskland och Sverige.
Storbritanniens premiärminister David Cameron var inte imponerad.
– Jag höll på att sätta gröten i halsen när jag hörde det här. Mannen måste vara en komplett idiot, sa han.
Det var i januari 2015. På den tiden då begreppet No go-zoner ännu hade en betydelse.