Groteskt med livstid för blåljussabotage
Socialdemokraterna och Moderaterna har försatt sig i ett patologiskt straffskärpningsrus.
Dessvärre syns inga tendenser till tillnyktring.
Då regeringen i fredags förelog att det nya brottet blåljussabotage ska kunna leda till livstids fängelse blev jag först förvånad, men drog den virriga slutsatsen att det nog bara var ett nytt sätt att paketera grövsta tänkbara brottslighet och tänkte sedan inte mer på saken.
Men ett inslag i något nyhetsprogram och några kloka juristers kommentarer i sociala medier fick mig att i helgen förstå att så inte är fallet.
Vill visa handlingskraft
De flesta av brotten som kommer att omfattas av den nya bestämmelsen är förvisso redan kriminaliserade. Utspelet är med andra ord i stor utsträckning kosmetika.
Men det är överkurs av ett slag som professorer i juridik och kriminologi kan sitta och skrocka hånfullt över i kafeterian på något universitet. Justitieminister Morgan Johansson har ett annat uppdrag, nämligen att visa handlingskraft gentemot väljarna.
Och väljarna har i olika opinionsundersökningar de senaste åren angett brott och straff som ett av de absolut viktigaste politikområdena, kanske rent av det viktigaste. Lag och ordning slår numera ofta de klassiska tungviktarna vården, skolan och jobben.
Således sprutar justitiedepartementet ur sig nykriminaliseringar, straffskärpningar och andra hårdare tag som inte har förankring i vare sig forskning eller beprövad erfarenhet, men som förmodas tilltala medborgarna.
Grotesk förändring
Att brottet blåljussabotage införs i brottsbalken är emellertid i grund och botten bra. Den kartläggning som har gjorts av regeringens utredare visar att angrepp på polis, brandkår och ambulanser skett frekvent i vissa områden i landet de senaste tio åren.
Dessa verksamheter utgör grundskyddet i samhället och det är utmärkt att lagen tydliggör samhället syn på atatcker mot dem.
Mindre lyckat, för att utrycka saken med närmast vilseledande mildhet, är att regeringen passar på att drämma till med lagens strängaste straff.
Om några personer stoppar exempelvis brandkåren trots att de vet att tilltaget leder till att människor kommer att dö i lågorna ska livstids fängelse kunna dömas ut.
Nu betraktas sådant beteende redan i dag som grov brottslighet. Och uppsåtligt dödande kan även med befintlig lagstiftning leda till lagens strängaste straff.
Men nu plockas ett straff som bör vara reserverat för värsta tänkbara brottslighet fram för att politiker vill visa musklerna gentemot stenkastande kids .
Det är en närmast grotesk förändring av svensk straffrätt. Det avviker flagrant från nordisk kriminalpolitisk tradition. Det är en kraftig upptrappning av statlig repressivitet.
En destruktiv spiral
Remissinstanser har givetvis protesterat. Hovrätten för västra Sverige påpekar med sedvanlig juridisk försiktighet "att det är tveksamt huruvida det är motiverat att låta straffskalan för grovt blåljussabotage gå ända upp till livstids fängelse", medan Lunds universitet går så långt som att påstå att tilltaget utgör "ett hot mot straffsystemets legitimitet".
Våldet mot blåljuspersonal sker i de mest utsatta förorterna. Den nya lagen lär inte komma till rätta med de stora problem som leder fram till brottslighet av detta slag. Och skitungarna som beter sig så här kommer inte ta intryck av skrammel om livstid.
Samtidigt kommer många väljare förvänta sig att lagen får effekt. När så inte sker måste staten ta i ännu hårdare för att visa handlingskraft.
Så föds en destruktiv spiral.
Vad säger då moderaterna? Alla partier håller sig med kriminalpolitik, men utvecklingen av straffrätten sker i dynamiken mellan de två statsbärande partierna.
Johan Forsell, rättspolitisk talesperson för M, har inte gett uttryck för andra invändningar än att han tycker att straffen är för låga.
Detta är förfärligt. De två politiska jättarna är i och för sig inte främmande för sinnessvaga populistiska utflykter, men har tidigare för det mesta trots allt visa prov på visst ansvarstagande i lagstiftningen.
Så är inte längre fallet. Blåljussabotaget må vara det hittills tydligaste exemplet på hur urspårad kriminalpolitiken är, men det finns andra exempel.
Och det finns ingen anledning att tro annat än att det kommer att bli ännu värre.