Lovisa, 18, kämpar för sexslavar i Asien

Helena Mastberg

Lovisa Ström packade sin väska efter studenten och stack till Asien för att kämpa mot trafficking. Nu stöttar hon tjejer med HIV på vägen ut ur sexslaveriet – tjejer som blivit sålda redan som barn och våldtagna upp till trettio gånger per dag.

 – Jag vill att sexköparna ska förstå vilken skada de gör i de här människorna, säger Lovisa Ström.

Lovisa Ström från Sollentuna tvekade aldrig över vad hon skulle göra efter gymnaiset – hon skulle till Burma för att hjälpa unga tjejer ut ur prostitution. 

När Lovisa var tolv år läste hon en självbiografi av en tjej som sålts som sexslav från Ryssland till Sverige, och historien berörde Lovisa djupt.

– Det öppnade verkligen mina ögon. Något år senare var jag på en ungdomskonferens i Falun och lyssnade på Elise Lindqvist, ”Ängeln på Malmskillnadsgatan”. Jag blev helt tagen, och efter det visste jag att det var det här jag skulle göra.

Lovisa ringde upp Elise efteråt.

– Då fick jag chansen att följa med henne ut på Malmskillnadsgatan. Efter det bestämde jag mig – jag ska åka dit där det händer på riktigt, berättar Lovisa.

”Jag var livrädd”

Aftonbladet pratar med henne via Skype direkt från Burma.

– All elektricitet försvann just i vårt hus, så jag fick springa ner hit till ett kafé, säger hon.

Hur var det när du först kom till Burma?

– Oj, jag var livrädd. Jag bor tillsammans med tjejerna som precis har blivit räddade ur trafficking, det visste inte jag när jag reste ner. Huset vi bor i ser ut att kunna falla ihop när som helst. Jag sover på golvet; här finns massor med myror, ödlor, kackerlackor, och det luktar jätteäckligt. Jag tänkte ”Ska jag bo här i tre månader?” I början var det en chock – men nu har jag vant mig.

Hon kände ingen på plats när hon dit. Nu arbetar hon för organisationen Eden Ministry.

– Jag är yngst här. Den näst yngsta är 27 år, och jag är den enda svensken.

Hur ser ditt arbete ut?

– Eftersom jag bor med tjejerna så har jag ett ansvar dygnet runt. Jag umgås med dem, pratar med dem när de behöver, ordnar lekar, danser och undervisar i bland annat datakunskap och engelska. Och det är först utanför jobbet som jag på riktigt ser hur de mår, och får nys om ifall de skulle syssla med droger, självskadebeteende eller sådant.

– Men jag jobbar också med olika samarbeten, marknadsföring, sociala medier och håller presentationer.

Besöker bordellområden

Hon är också på plats ute på gatorna för att få fler tjejer att söka sig till Eden Ministry.

– Varje torsdag åker vi till bordellområden och ger presenter och kärlek till tjejerna och försöker att ta dem därifrån. Det har hänt flera gånger att vi har stoppat in dem i en bil och åkt därifrån. Och vi ger dem lappar med vårt nummer på.

Vad skulle du vilja hälsa till sexköparna?

– Jag vill att de ska förstå vilken skada de gör i de här tjejerna. Jag tror inte att alla som köper sex faktiskt inser vad de gör – vissa tror nog att de gör tjejerna en tjänst genom att hjälpa dem att tjäna pengar. En tjej berättade att hon blev såld av sin kusin när hon var 12 år, och hon blev våldtagen 30 gånger per dag i över 3 år, berättar Lovisa.

Många av tjejerna söker sig också direkt till boendet.

– Just nu bor jag med sju tjejer, och vi har femtio tjejer med i vårt program just nu.

Sedan organisationen startade har 600 tjejer fått hjälp. De blir erbjudna ett jobb och får designa och tillverka smycken som organisationen sedan säljer, och hundra procent av pengarna går in i verksamheten igen.

Skrattar och gråter tillsammans

Lovisa har uppföljande samtal med tjejerna varje vecka.

– Det är ju inte så att de blir fria bara för att de kommer bort från bordellerna, de har ju fortfarande en stor kamp inom sig. Jag skrattar med dem, gråter med dem, jublar när de gör framsteg och uppmuntrar dem, säger hon.

Är du rädd?

– Nej, faktiskt inte. Jag pratade mycket med mina föräldrar om det innan, hur jag skulle klara det här psykiskt. Men jag har ännu inte tagit in allt det här är på riktigt – det är för mörkt och för mycket för att ta in. Jag är så uppslukad och motiverad att jag vill göra någonting, så jag har inte hunnit stanna upp och ha tid för att vara rädd. Mitt fokus ligger på tjejerna.

Vad är det som driver dig?

– Innan jag åkte hit läste jag mycket, och det fick mig att känna att jag kan ju inte stanna i Sverige – jag ville vara på plats. Nu när jag är här har jag fått en relation till de här tjejerna, ett ansikte på dem som är med om det här. Jag får höra när de gråter på kvällarna och skriker i sömnen, och de bär fortfarande på ett stort trauma. När man ser det är det omöjligt att inte fortsätta kämpa – tjejerna är mina vänner nu.

De flesta har HIV

Reflekterar du mycket över din egen uppväxt när du ser hur de har det?

– Ja, jag har verkligen fått perspektiv.

– Vissa tjejer som har blivit sålda har inte ens fått lära sig vad sex är och vad som kan hända när de blir våldtagna. De flesta tjejer jag bor med har HIV, och de har aldrig fått lära sig hur könssjukdomar sprids eller hur man blir gravid. Många kan varken skriva eller läsa.

Arbetet ger henne också en stor glädje – när hon ser att hon faktiskt kan göra skillnad.

– Förra veckan dansade vi på kontoret, och det var jättehäftigt att se. Vissa av tjejerna hade aldrig dansat förut, så som man gör när man är liten, utan de har bara blivit tillsagda hur de ska dansa i korta kjolar för att locka till sig män. Det var otroligt att se dem skratta, hur det blev till något kul i stället.