Våldets hjärta

Staffan Lindberg

Aftonbladet på plats i Syrien

HOMS. Taxin saktar in vid vägspärren.

Vi är på väg till Homs – upprorets och våldets hjärta.

Varje natt skjuts människor ihjäl här av sin egen regering.

Egentligen borde vi inte ha kommit så här långt.

Den syriska regimen vill hindra världen från att se vad som sker och ingen annanstans har våldet varit lika brutalt de senaste veckorna.

Chauffören passerar en vägspärr och gasar. Rakt fram, in mot dödens stad.

Två dagar tidigare:

Khaled och Adil sitter på en restaurang i Damaskus äldsta kvarter.

– Vi är från Homs, staden av stridsvagnar, säger Khaled.

”Vi börjar skrika saker”

Han är smal och bär glasögon. Adil har glest skägg och ett mjukt ansikte. Båda går sista året på gymnasiet och är här hos Khaleds moster ett par dagar.

– Vi måste få berätta vad som sker i vår stad, säger Adil lågt.

Mönstret är sig likt varje kväll, berättar de. De äldre skyndar hem efter kvällsbönen och drar ner sina järngrindar. De unga ger sig ut.

– Vi går runt ett tag, tills vi hittar varandra. Då börjar vi skrika saker. Att vi vill ha frihet, säger Khaled.

Ibland går det tio minuter, ibland en timme. Sedan börjar polisen eller militären skjuta.

– Då springer vi så fort vi kan.

Någon arresteras eller dör, ännu en kamrat kommer inte till skolan nästa dag. Till och med skräcken blir vardag.

– I början var jag rädd för att bli skjuten, nu kan jag inte somna om jag inte hör skottljud, säger Adil.

’Önskar att vi hade vapen’

På väggen visas statliga televisionens senaste intervju med presidenten i repris. Adil och Khaled tittar inte dit, deras verklighet finns på nätet, på sajter som Youtube, där nya bilder från nattens dödsskjutningar ständigt läggs ut.

De hämtar efterätt i buffén, stora skivor vattenmelon. Fast det är svårt att njuta av lugnet. Hur skulle de kunna känna sig hemma här, där livet fortsätter nästan som normalt?

– 700 människor har dödats i vår stad, det får inte vara förgäves. Jag önskar bara att vi hade vapen, som i Libyen, säger Adil.

Han talar om framtiden, universitetet, att han vill bli ingenjör. Tar upp mobilen, visar bilder på en brorsdotter. Ler.

– Är hon inte söt?

Varje kväll försöker hans mamma få honom att stanna hemma.

– Men hon kan inte stoppa mig. Det är våra vänner de skjuter på där ute och det är vår kamp.

Ett par bord bort stirrar två män åt vårt håll, det är dags att gå. Adil hinner ikapp ute på gatan.

– Vi måste byta mejladress.

Vi är i landet på falska papper, som turister. Den kända korsriddarborgen, vårt skäl för att åka hit, är öde. Till guiden har vi sagt att vi är intresserade av gammal historia.

I stället blickar vi ner mot staden i dalen, där framtiden skrivs.

Sköt ihjäl en 10-årig flicka

I måndags släpptes en FN-delegation in i Homs. Timmen före drogs krypskyttarna och stridsvagnarna tillbaka. Människorna höll upp skyltar så att världen skulle se: SOS.

Så fort utlänningarna lämnade staden var säkerhetsstyrkorna tillbaka, öppnade eld och dödade en tioårig flicka och sex demonstranter.

En av huvudgatorna är avspärrad med stridsvagnar och soldater med automatgevär. Ovanför oss surrar en helikopter.

Klockan är ett, det är 35 grader i skuggan, ändå myllrar det av folk. De tvingar sig ut för att köpa mat, kläder och mediciner mitt på dagen, när det är som minst farligt.

I ett hörn står en kvinna och gråter. Vi kan inte prata med henne, inte med någon här, det vore att utsätta dem för fara.

Skyltfönstren inne på bageriet är fulla av kulhål och folk köar i tystnad. Det är spöklikt. Vid utgången står en ung man.

– Regeringen dödar oss allihopa, säger han utan att möta min blick.

”Glöm inte bort oss”

Vi kör tillbaka till Damaskus, sexton mil. Senare kommer ett mejl från Adil:

”Hello Mr Lindberg, Vi är nu tillbaka i Homs och det regnar kulor på oss. Haha, konstig plats. Bara lögner, lögner, lögner från presidenten.

Snälla, glöm inte bort oss.”

Fotnot: Adil och Khaled heter egentligen något annat.