Kamp mot klockan – 300 fastklämda
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-02-23
Räddningsarbetarna jobbar dygnet runt och gräver med sina bara händer.
Samtidigt samlas allt fler anhöriga runt Christchurchs centrum – i hopp om ett mirakel.
Men tiden börjar rinna ut för de 300 personer som fortfarande är fast i rasmassorna.
Det har gått ett och ett halvt dygn sedan centrala Christchurch i Nya Zeeland drabbades av en jordbävning.
Hittills vet man att 75 människor har mist livet.
Fyra gånger så många är fortfarande fast i rasmassorna.
”Min dotter grät”
Aftonbladet berättade i går om Anne Voss, en kvinna som ringde ut till sin familj och till flera tv-kanaler och berättade om hur hon var fast under sitt skrivbord.
– Jag kastade mig under när taket föll in. Jag är fastnaglad. Det går inte att röra på sig, sa hon till australiska Channel 7.
Hon tillade att hon hade ringt sina barn och tagit farväl.
– Min dotter grät och jag grät för jag trodde verkligen att det var slut där, men man vill ju säga till dem att man älskar dem, eller hur?
Sedan dog hennes mobil.
En annan Anne
Tidigt i morse lyckades räddningsarbetare ta sig en kort bit in i den raserade Pyne Gould-byggnade. Fast under ett skrivbord hittade de en kvinna. Hon berättade att hon hette Anne.
Anne Voss barn trodde ett kort tag att deras mamma hade räddats, tills man insåg att det var en annan kvinna som också hette Anne – och som också tillbringat 24 timmar fastklämd under sitt skrivbord.
En annan familj fick återförenas. Anne Voss familj väntar fortfarande.
”Superkvinnan”
Och liknande scener av hopp och förtvivlan spelas ut i hela centrala Christchurch, där anhöriga samlas på gräsmattor.
Håller om varandra.
Gråter.
Väntar.
15-åriga Kent Manning och hans 18-åriga syster Libby har suttit där i ett dygn och väntat på att få besked om sin mamma, tv-reportern Donna Manning som arbetade i den raserade byggnaden Canterbury Television (CTV).
– Min mamma är superkvinnan. Hon kan göra vad som helst, säger Libby med tårarna rinnande längs med kinderna till AP:s reporter på platsen.
”Fruktansvärda nyheter”
Några minuter senare kommer en uniformerad polis fram till barnen.
Han hukar sig ned.
– Jag har fruktansvärda nyheter, börjar han säga.
Sedan får barnen beskedet:
Polisen anser nu att allt hopp är ute för alla som var kvar i byggnaden.
Barnen håller fortfarande om varandra.
Gråter fortfarande.
Men de väntar inte längre.
Tipsa |