”Jag blev lurad på min stuga”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-07
Bankkontakten tog över Ingers hus
Inger Christmo, 85, litade på bankkvinnan som skötte hennes affärer.
Ovetandes skrev hon under ett kontrakt som gjorde att hon förlorade sitt sommarhus.
– Det enda jag vill är att få tillbaka min älskade stuga, säger Inger Christmo.
Inger Christmo, som bor i Sköndal i södra Stockholm, kan inte släppa tanken på ”Lillfix” – den lilla stugan i danska Gilleleje i Helsingør som hon och hennes danske make lät bygga 1976. När Palle dog 1982 blev hon ensam ägare. Men sedan 2005 tillhör huset en banktjänsteman på Swedbank. Inger betalar fortfarande alla räkningar och levde länge i tron att huset var hennes tills allt uppdagades i december 2008.
”Hade ingen aning”
Grannarna i Danmark hade uppmärksammat att det stod en annan ägares namn på lagfarten och ringde upp Inger.
– Jag hade ingen aning, säger hon.
Inger lärde känna kvinnan 1982 då hon blev hennes rådgivare på Sparbanken. Den 60-åriga bankkvinnan fick hyra stugan någon vecka om somrarna.
De blev vänner. Inger, som inte hade några egna barn, blev bjuden på födelsedagskalas och andra högtider.
Hela tiden skötte kvinnan hennes bankaffärer.
Men i januari 2009 polisanmälde Inger bankkvinnan för bedrägeri och urkundsförfalskning. Av polisutredningen framgår att Inger skrev under det danska överlåtelseavtalet hemma i Sköndal i november 2005. De två personerna som bevittnat underskriften har aldrig träffat Inger.
– Jag litade på henne och kontrollerade inte vad jag skrev under. Det hände ofta att hon bad mig skriva på olika papper, säger Inger.
Ord mot ord
Bankkvinnan säger att de var överens om att hon skulle ta över stugan. Hon har lämnat in ett maskinskrivet brev till rätten som hon säger är från Inger, men som Inger själv hävdar är förfalskat, där hon skriver att bankkvinnan ska få köpa ”Lillfix”. Brevet är inte underskrivet.
Eftersom ord står mot ord och polisen inte kunnat bevisa vad som hänt har åklagaren lagt ner polisutredningarna. Nu pågår en utdragen tvist om vem som har rätt till lagfarten. Bankkvinnan säger att hon är mycket ledsen över det som har hänt. Hon beskriver Inger som en extramamma och nära vän.
– Jag förstår inte hur man kan göra så här efter 25 års vänskap. Hon har stuckit kniven i ryggen på mig.
Om ni var överens från början, varför lämnar du inte tillbaka huset nu?
– På grund av det jag just sa. Jag tror också att det är en tredje part inblandad.
En kväll i förra veckan knackade det på Ingers dörr. Det var bankkvinnans tre söner som ville ”göra upp”. Inger blev så rädd att hon låste in sig i tvättstugan och ringde efter hjälp.
– Mina söner tycker synd om sin mamma. De ville prata med henne och säga att man inte gör så här, säger bankkvinnan.
Händelsen är polisanmäld som olaga hot.
– Det var ruskigt. Nu vill jag bara ha stugan den tiden jag har kvar, säger Inger.
Så säger de inblandade
Jonas Peterson, kammaråklagare:
– Om det är moraliskt eller omoraliskt skött, det är inget som jag ska lägga mig i.
Bengt Kjellsson, chef för inskrivningen på Lantmäteriet:
– Har du skrivit på en köpehandling oavsiktligt sitter du i en taskig sits.
Jan Renlund, Inger Christmos juridiska ombud:
– Jag tycker framför allt att NN har utnyttjat Ingers beroendeställning, Inger visste inte vad hon skrev på.
Erik Lönnqvist, bankkvinnans advokat:
– Inger har varit med på det här från början, det framgår av det brev som hon skrivit till min klient.