Rädslan kryper in under skinnet

Kerstin Nilsson

MALMÖ. Ett 20-tal personer trängs vid busskuren på Eriksfältsgatan.

Här, på samma plats, sköts en 28-årig man i ryggen i tisdags kväll. Kulan träffade i ena lungan, bara fem centimeter från hans ryggrad.

De är muslimer, kristna, judar och buddister.

Men de väntar inte på bussen.

De står här, i en tyst manifestation mot våldet och främlingsfientligheten i Malmö, förenade av samma känsla, samma övertygelse:

Att det är dags att visa att det inte är okej att smyga omkring i buskarna och skjuta människor med invandrarbakgrund – inte någon annan heller för den delen.

Deras budskap är kort och koncist:

– Sluta skjut!

Men de är förfärande få.

Vi journalister och fotografer som också har samlats här är lika många, kanske till och med fler.

Det här är – märkligt nog – den första och enda manifestationen mot det som händer i Malmö just nu.

I förrgår, vid fredagsbönen i moskén, uppmanade imamen Mukhiddine Shirinov så många som möjligt att sluta upp vid 8:ans busshållplats i Nydala.

Men så många fler muslimer än han själv har inte kommit.

– Det kanske beror på att de inte vågar, säger imamen.

Ja, kanske är det rädslan som gör att inte fler står här. Eller så beror det på att man inte vet vad det är som sker – vem som är fienden. Vem, eller vad, man ska ta avstånd i från.

– Hur ska man kunna manifestera mot en galning? undrar Ansar Bakir, 22.

Han bor i huset strax intill och står på andra sidan gatan och tittar på.

– För första gången i hela mitt liv är jag det. Rädd, säger Ansar.

Det är en rädsla som kryper in under skinnet – inte bara på honom.

För plötsligt får jag syn på honom:Mannen i lång militärgrön regnrock och svarta solglasögon.

Han står bara där och tittar på, han också.

Vem är han? Varför står han bara där? Och varför i all världen bär han regnrock och solglasögon?

– Jag tänkte att det kanske skulle bli kallt, säger han när jag frågar.

Förmodligen är det så.

Men där och då delar Ansar och jag samma känsla: Vi är rädda.

Några timmar senare skjuter någon in genom skräddaren Naser Yazdanpanahs fönster. Han som stod med sitt plakat på manifestationen.

Då går det kalla kårar längs min ryggrad.

Det känns inte som en slump