M tappar en toppspelare

helskärm

Sedan knappt en vecka handlar det mesta åter om regeringens krishantering. Det är inte så konstigt.

I Rosenbad måste Littorinaffären med sina halvsanningar och dubbla budskap väcka ovälkomna associationer till regeringens första svåra tid. Ändå är experterna ense, arbetsmarknadsministerns avgång kommer inte att påverka valet.

Det borde den nog göra. Littorin är nämligen ingen dussinpolitiker, och utan honom kan bilden av de nya Moderaterna förändras.

Tog hand om nedskärningarna

Det är, med en fotbollsmetafor, inte en speluppläggare och mittfältsstrateg Reinfeldt förlorat. Strategen styr ännu från finansdepartementet. Men han tappar en effektiv, snabbfotad och teknisk avslutare.

Det kan påverka spelidén.

Den har haft två tydliga huvudingredienser. Dramatiska skattesänkningar för dem som haft arbete och lika dramatiska nerdragningar i trygghetssystemen för de andra.

Det blev Littorin som tillsammans med socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson fick ta hand om nedskärningarna. Anders Borg kunde betala de första skattesänkningarna med försämringar av a-kassan.

Resultaten har varit dramatiska. Av-gifterna har chockhöjts. En halv miljon svenskar har lämnat arbetslöshetsför-säkringen. Tiotusentals har tvingats

konstatera att systemet inte är i närheten av att ge en inkomsttrygghet, och i landets kommuner stiger socialbidragsutbetalningarna.

Har glidit undan kritik

Beskeden har dessutom, precis som när det gäller sjukförsäkringen, kommit sent och varit svåra att genomföra. Krångliga regler gör att människor får vänta i månader på sin ersättning.

Ändå har vreden över försämringarna knappast nått utanför fackförbundens och de arbetslösas krets. Skillnaden mot debatten om sjukförsäkringarna är tydlig. Och orsaken är till stor del arbetsmarknadsministern själv. Med sitt goda humör och sin frustande entusiasm har han glidit undan kritiken.

Det är svårt att tro att den lite brådmoget principfaste Tobias Billström skulle ha klarat det numret.

Billström kan knappast ersätta

Littorin har dessutom representerat den nymoderata idén att fackföreningar faktiskt har en roll att spela. Inte som en stark samhällsförändrande kraft naturligtvis, men ändå.

I en regering med Maud Olofsson och Jan Björklund är det ingen obetydlig uppgift.

Billström klarar knappast den heller.

Utan Littorins grepp riskerar regeringspolitiken att framstå som just så löntagarfientlig som de fackliga organisationerna hela tiden sagt att den är.

Det kan påverka valet.

IP