Skulle Tony Olsson få berätta sin historia?

Karin Magnusson

Tony Olsson har förmodligen en lika intressant livshistoria som Annika Östberg.

Hade han varit möjlig som sommarpratare?

Knappast.

Vi blir inte längre adlade för exceptionella insatser.

Men vi kan alltid hoppas på att bli tillfrågade om vi vill sommarprata.

Det är ett uppdrag för de som lyser lite mer än vi andra. Hovrättspresidenter och stjärnkockar som kommit på ett nytt sätt att koagulera ägg.

Annika Östberg blev ett namn för svenskarna för att hon 1981 dömdes för dubbelmord. På avstånd följde vi hennes till synes hopplösa kamp för att få sitt straff överflyttat till den svenska fångvården. Förra året landade hon i Sverige och om ett år kan straffet vara avtjänat.

Kvar i USA finns anhöriga och vänner till Richard Helbush och Joe Torre, polisen och restaurangägaren som dog under Östbergs och pojkvännen Bob Cox framfart i Kalifornien. Kvar finns familjernas sorg över det som aldrig blev.

Ponera att Tony Olsson hade presenterats med blomsterkrans i håret, en sommarpratare bland alla andra. Svenskarna hade gått man ur huse för att stoppa idiotin. Av hänsyn till de anhöriga till Olle Borén och Robert Karlström, poliserna som sköts ihjäl i Malexander 1999. En händelse många av oss har i tämligen färskt minne.

Morden på Torres och Helbush begicks för länge sedan, i ett land långt borta och den morddömda är en kvinna. Det gör självklart all skillnad för det redaktionella beslutet.

Det viktigaste kriteriet för en sommarpratare är att de har något att säga.

Det har utan tvekan Annika Östberg. Men medan hon spelar skivor och berättar historien om sitt liv finns det brottsoffer vars röster aldrig kommer att höras.