”Patienter behöver inte oroa sig”

Läkare: Polisens arbete skapade onödig oro

Fallet Linnea upprör och berör – men patienter och läkare behöver inte känna sig oroliga.

Det säger Jan Wernerman, professor och ordförande i Svensk förening för anestesi och intensivvård.

– Sjukvårdens rutiner står fast.

Fallet med flickan Linnea som hade en ovanligt hög halt av narkosläkemedel i sitt blod då hon dog på Astrid Lindgrens barnsjukhus har väckt stor uppmärksamhet.

Kollegor till den misstänkta barnläkaren har uttryckt oro över att utredningen påverkat deras yrkesutövning.

Flera läkare har också vittnat om att de numer undviker att ge patienter smärtstillande medel vid livets slutskede.

Ingen anledning till oro

Även patienter har varit oroliga och ifrågasatt patientsäkerheten på landets sjukhus.

Men Jan Wernerman, ordförande i Svensk förening för anestesi och intensivvård, garanterar att både läkare och patienter kan känna sig trygga.

– Det det finns inga skäl till oro. Det som har hänt har inget med vårdens normala arbete att göra. Om det har begåtts en felaktighet har det skett utanför sjukvårdens ramar, det har bland annat Socialstyrelsens utredningen visat, säger han.

– Vi måste komma ihåg att smärtstillande medel ges till en döende patient för att den ska kunna dö med värdighet. Det måste vi kunna fortsätta med.

Kritiserar polisen

Jan Wernerman tror att det var polisens och åklagarens arbete i inledningen av utredningen som startade oron.

– Både jag och läkarförbundet har kritiserat att polisen gick in och grep barnläkaren på arbetsplatsen. Det är klart att läkare och patienter blir oroliga när något sånt händer. Att hon överhuvudtaget behövde sitta gripen tycker jag också man kan diskutera, säger han.

Den dråpmisstänkta läkaren är en mycket meriterad barnläkare och är i Sverige ansedd som en auktoritet inom sitt område. Det finns inga skäl till att tvivla på läkarkårens kunskaper, säger Jan Wernerman.

– Våra riktlinjer och rutiner är väl beprövade i vetenskapen, och de kommer inte att ändras av det här. Men debatten kommer att fortsätta länge, oavsett vad som händer, säger Jan Wernerman.

DETTA HAR HÄNT:

3 juni 2008:

En flicka föds i 25:e graviditetsveckan, mer än tre månader för tidigt, på Karolinska universitetssjukhuset. Hon väger bara 850 gram.

5 juni 2008:

Flickan får dropp med för hög koncentration av natrium. Det tar 12 timmar innan misstaget upptäcks. Hon får en hjärnblödning med mycket svåra hjärnskador som följd.

17 juni 2008:

Sjukhuset gör en lex Maria-anmälan. Socialstyrelsen konstaterar att sköterskan gjort fel och att sjukhuset behöver se över rutinerna.

10 juli 2008:

Föräldrarna gör två anmälningar till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Dels mot sjuksköterskan som förväxlat ampullerna och dels en läkare vid specialistmödravården för att inte ha undersökt modern inför förlossningen. Anmälningarna är ännu inte avgjorda.

9 september 2008:

Linnea drabbas på kvällen av kramper och förs med ambulans till barnintensiven på Astrid Lindgrens sjukhus. Hon opereras på nytt.

11 september 2008:

Läkarna konstaterar att flickan fått bakterien ESBL Klebsiella i hjärnvätskan.

12 september 2008:

Flickan ligger kvar på intensiven och drabbas av andningsuppehåll flera gånger.

19 september 2008

En magnetröntgen av hjärnan görs och det konstateras att skadorna är mycket allvarliga.

20 september klockan 22.02

Linnea somnar in.

7 oktober 2008

Föräldrarna polisanmäler sjukhuset för vållande till annans död. De kräver att en "objektiv obduktion" genomförs. Anmälan rubriceras som "vållande till annans död" och riktas inte mot någon speciell person.

10 oktober

Linnea begravs.

14 oktober 2008

Flickan obduceras på rättsläkarstationen i Solna. Det preliminära beskedet är att flickan sannolikt avlidit till följd av sviterna efter hjärnblödningen.

21 oktober 2008

Socialstyrelsen fattar beslut i Lex Maria-ärendet. Sjukhuset uppmanas se över rutinerna kring medicinhantering. När det gäller den inblandade personalen hänvisar Socialstyrelsen till den pågående utredningen i HSAN.

2 mars 2009

Den 55-åriga barnnarkosläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus grips på sin arbetsplats och anhålls misstänkt för mord på flickan.

5 mars 2009

Åklagaren begär läkaren häktad som på sannolika skäl misstänkt för mord alternativt dråp.

6 mars 2009

Häktningsförhandlingen hålls i Solna tingsrätt. Läkaren häktas.

9 mars 2009

Efter förhör med en undersköterska som var med vid händelsen släpps barnläkaren ur häktet. Ett av häktningsskälen var att barnläkaren och undersköterskan inte skulle kunna diskutera fallet. Misstanken mot läkaren kvarstår dock.

11 mars 2009

Obduktionsrapporten offentliggörs. Den visar att spädbarnet fick en dos av narkosmedlet tiopental som motsvarar en mycket för höga dos än den normala.

2 april 2009

Den dråpmisstänkta läkaren kräver att förundersökningen mot henne läggs ned.

20 april 2009

Åklagare Elisabeth Brandt byts ut på egen begäran och chefsåklagare Peter Claesson tar över.

12 augusti 2009

Barnläkarens advokat Björn Hurtig riktar skarp kritik mot åklagare Peter Claesson. Hurtig anser att utredningen dragit ut för länge på tiden. Claesson svarar att det beror på att medicinska undersökningar dragit ut på tiden. Samtidigt kommer Socialstyrelsens vetenskapliga råd med utlåtandet att "onormalt" mycket av läkemedlet tiopental hittats i barnets blod och att detta måste ha injicerats kort tid före döden.

6 oktober 2009

Socialstyrelsen ger besked att vården inte begick några fel i fallet.

1 februari 2010:

Åklagaren meddelar att han eventuellt kommer att åtala barnläkaren under dagen.

( Källa: TT och Aftonbladet)