Ingmar – Skånes ensamme munk

"Visst har jag haft tankar på familj – men i botten är jag lycklig här"

Downshifting, retreat eller mindfulness, nutidsmänniskan söker alltmer desperat efter en väg ur ekorrhjulet för att få mer tid för sig själv.

Men broder Ingmar Svantesson är hardcore: han är munk och har just flyttat in i sitt eget kloster.

helskärm

Klockorna klämtar ut över den ensliga nejden i Maria-vall på Österlen i Skåne. De kraxande korparna får knappast den grå klosterbyggnaden att verka mer inbjudande.

När broder Ingmar Svantesson plötsligt dyker upp bakom hörnet med sin kala hjässa och svarta munkkåpa sitter hjärtat i halsgropen.

Sceneriet påminner väl mycket om Bergmanfilmen ”Det sjunde inseglet”.

Men det är lugnt. Han tar vänligt i hand.

– Det är eftermiddagsbön. Är du med, undrar han snällt.

Eftermiddagsbönen, non, hålls klockan två och är en av de sju bönestunder som genomförs under en klosterdag. Den första kör igång redan vid fem på morgonen.

– Men då brukar jag inte ringa i klockorna, säger Ingmar Svantesson, med ett återhållsamt leende.

Inne i det lilla kapellet påbörjas bönen. Ingmar Svantesson stämmer upp i den entoniga litanian och en tillfällig besökare på klostret svarar. Ett enkelt krucifix fångar uppmärksamheten i rummet. På väggen bredvid hänger en ikon med jungfru Maria.

I tider då begrepp som down-shifting, retreat och mindfulness blivit allt vanligare kan Ingmar Svantesson konstateras vara en veteran i sinnesfrid. Redan för 45 år sedan drog han på sig munkkåpan för första gången. Sedan dess har den suttit på. Om än i olika modegenrer. Men inte förrän nu har han fått sitt eget kloster.

Gå med i Plus och läs hela intervjun.

Dan Östberg