Förenade av rädslan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-18
SD förbereder för val – men talar som om de ska ut i krig
LJUNGBYHED.
Det skulle kunna vara en tysk ölhall i München.
Med tegelväggar och höga, välvda fönsterbågar.
Framför fönstren hänger stora affischer.
På en kramar en leende blond ”Gretchen” en hästmule.
På en annan möter jag en lika blond lintotts blå ögon.
Budskapet är tydligt.
Men platsen och tiden en annan än den mina tankar osökt går till.
Vi befinner oss i Ljungbyhed i Skåne i Sverige och året är 2009.
På Sverigedemokraternas landsdagar.
Här har en brokig samling människor samlats – med ett syfte:
Att mobilisera inför valet 2010.
Vid disken innanför dörren till möteslokalen kan man köpa
t-shirts med tryckta slagord. Det finns två olika att välja på:
”Vi står fast vid våra värderingar”. Eller: ”Ge oss Sverige tillbaka”.
40 kronor kostar de.
Karamellerna med de blågula blåsipporna på är gratis.
Men det gulblå nyckelbandet kostar 20 kronor.
Ett sånt tvingas vi också bära för att få vistas i möteslokalen – det ser de bistra vakterna i dörren till.
Men vilka är de då, Sverigedemokraterna?
Jag stannar innanför dörren och tittar mig omkring. Landsdagarna är partiets högsta beslutande organ och de cirka 150 som är med är alla ombud för partiet, från olika håll i Sverige.
Påfallande många är män.
Skånska män – de är de som hörs i alla fall.
Det har sin naturliga förklaring: det är just här i Skåne som Sverigedemokraterna har sitt starkaste fäste – i Klippans kommun, där vi befinner oss, röstade knappt var tionde invånare, 7,5 procent, på partiet i förra valet.
Jag försöker räkna antalet kvinnor, men kommer inte längre än till drygt 20 – fler är de inte.
På hela dagen är det bara en av dem som öppnar munnen; Julia Kronlid heter hon och kommer från Örebro. Hon är gift med David Kronlid, som sitter i partiets styrelse.
Förutom den påfallande bristen på kvinnor finns alla här:
Männen, som annars bara bär kavaj vid dop och bröllop.
Glidarkillarna, med bakåtslickat hår och tjusiga kostymer med matchande näsduk i bröstfickan, som komna direkt från Stureplan.
De välkammade ”valparna”, ”nördarna”, som ivrigt suger åt sig allt. Kritstrecksränderna, manchesterkavajerna, de rutiga och de bruna skjortorna, tanten
i kofta, den manlige pensionären med pullover och attacheväska, den tjusiga karriärkvinnan i svart och grått, knutten i t-shirt och skinnväst, de med rakad skalle och de med långt hår – här finns de alla.
Majoriteten är äldre än jag hade väntat mig.
Vad som förenar dem är en sak:
Rädslan.
Rädslan för allt som kommer utifrån. Speciellt för muslimer – källan till allt ont, enligt Sverigedemokraterna.
Allt handlar om att minska invandringen och bevara ”det svenska” och ”våra svenska värderingar”.
Eller som partisekreterare Björn Söder uttrycker det:
–?Passar det inte så är det bara att åka hem!
Då bryter jublet ut.
Det händer flera gånger, så fort någon säger något liknande är det som glöden tänds i den tysta massans ögon.
Det är sånt de vill höra.
Däremellan diskuterar de saker som att lägga ned Sida, slopa biståndet, införa etik och moral i skolan och tvinga alla som kommer till Sverige att underteckna ett ”lojalitetskontrakt till den svenska nationen”. Björn Söder drar sig inte för att blanda in både Astrid Lindgren och Selma Lagerlöf i partiets politik eller citera Per-Albin Hansson:
–?Sverige åt svenskarna och svenskarna åt Sverige! skanderar han.
Då når församlingen klimax.
Alla reser sig som en man, rusiga av lycka.
Om framtidstron fått sig en knäck på andra håll, så frodas den här.
Sverigedemokraternas mål är att om ett år finnas representerade i alla kommuner och landsting – och förstås komma in i riksdagen. Men inte bara det: Siktet är att bli det tredje eller fjärde största partiet i riksdagen.
Chansen – eller risken – är stor att det blir verklighet.
I förra valet nådde partiet 2,9 procent – nu är partiledningen, med Jimmie Åkesson i spetsen, betydligt mer slipad och resurserna dubbelt så stora: Valbudgeten nästa år är på 19 miljoner kronor, mer än Vänsterpartiet och Miljöpartiet tillsammans.
Opinionssiffrorna pekar uppåt.
–?För oss är det full strid som gäller – för folk och land. Nästa år står vårt första slag! utropar ungdomsförbundets ordförande Erik Almqvist från talarstolen.
Det är nästan så jag hör hästarnas frustande och skramlet från vapen.
När vi några timmar senare lämnar Ljungbyhed är det mörkt och kallt.
Och jag inser att jag, för första gången sedan jag var barn, är mörkrädd.