Ingen fred i Mellanöstern

Gårdagens val i Israel har beskrivits som en ödesstund för fredsprocessen. Att Tzipi Livni och hennes Kadimaparti till sist med minsta möjliga marginal lyckades bli största parti tolkas av optimisterna som en möjlighet till fortsatta förhandlingar.

Det är en slutsats som måste anstå, inte bara på grund av Livnis roll i massakern på Gazas befolkning.

Valets egentlige segrare tycks bli högerpopulisten Avigdor Lieberman, vars budskap också i Israel beskrivs som rasistiskt. Som ledare för det tredje största partiet håller han i dag nycklarna till en framtida regeringsbildning.

Det öppnar dörren för Likuds Benjamin Netanyahu. Han har lovat att aldrig acceptera en tvåstatslösning. Den sortens uttalande stämplas – om de kommer från palestinier – som terrorism. Likudledaren räknar nu med att få uppdraget att bilda regering, möjligen med Liebermans stöd.

Formeln för fred i Mellanöstern är väl känd. Två stater sida vid sida, ett slut på den mer än 40 år gamla ockupationen och kompensation för regionens flyktingar.

Israeliska politiker och diplomater beklagar sig gärna över att de saknar en förhandlingspartner på den palestinska sidan.

I dag är de allt överskuggande frågorna andra; finns det i dag någon israelisk ledare som alls har fred på sin dagordning? Finns det någon israelisk ledare som ens gör anspråk på att vara en partner för fred?

IP