”Jag har inte hört ett ljud från någon”

Trafikskadade Monica Berg är utan sjukersättning - och rehabilitering

helskärm

De plågas av smärtan i nacke, rygg, axlar och armar men är för friska för försäkringskassan.

De ber om rehabilitering för att komma tillbaka men erbjuds ingen hjälp.

Trafikskadade Monica Berg och Daniel Larsson vet inte om någon rehabiliteringsgaranti.

– Jag har inte hört ett ljud från någon, det är ingen som bryr sig, säger Monica.

Hon är 39 år, mamma till två barn men utan egen försörjning sedan hösten 2007. Då drogs sjukersättningen in, den hon haft sedan trafikolyckan och pisksnärtsskadan 1995.

”Det medicinska underlaget styrker inte att din arbetsförmåga på grund av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel under minst ett år i allt arbete sett till normalt förekommande arbeten på arbetsmarknaden”, skriver försäkringskassan i sitt beslut.

Monica håller inte med. Inte de läkare som har skrivit utlåtanden till försäkringskassan heller. Under alla sjukskrivningsår har Monica Berg försökt, med arbetsträning inom industrin, på hunddagis och ny senast på Pingstkyrkans loppis.

– Jag klarade två dagar, sedan stupade jag, säger Monica.

Hon klarar ju inte ens av arbetet hemma.

– Jag kan inte gå länge, inte stå länge, inte sitta länge eller böja nacken. Efter tre minuter vid diskhon har jag sådan kramp i nacken och en smärta som inte går att beskriva.

Var åttonde eller tionde vecka får hon smärtblockader insprutade i ländryggen för att alls klara av livet.

Hon önskar rehabilitering men försäkringskassan har sagt nej.

– De sa att det inte var någon idé eftersom min ansökan om förlängd sjukersättning ändå skulle avslås. Jag var på dem även efter avslaget men de sa nej.

Försörjs av sambon

Någon rehabiliteringsgaranti i landstingets regi har hon inte hört talas om.

– Jag har inte hört ett ljud från någon.

Nu försörjs Monica av sin sambo, barnen av enbart sin pappas lön.

För Daniel Larsson, 30, blev livet ett annat efter MC-olyckan 2006. Då var det två veckor kvar av utbildningen till svetsare men istället för jobb blev det sjukskrivning och en lång väg tillbaka. Daniel är inte tillbaka än men försäkringskassan har beslutat att inte förlänga hans sjukpenning, inte heller hans rehabilitering.

”De i objektiv status redovisade kliniska fynden samt den beskrivna åtföljande funktionsnedsättningen och aktivitetsbegränsningen bedöms i grad/omfattning inte innebära nedsatt arbetsförmåga om minst 25 procent i arbete på reguljära arbetsmarknaden med undantag av arbeten med uttalat höga krav på fullgod fysisk belastningstolerans och rörlighet i höger skuldra och fullgod greppfunktion i höger hand”, skriver försäkringskassans medicinska rådgivare i ett yttrande som Aftonbladet tagit del av.

Pratar om socialbidrag

Daniel håller inte med, inte hans läkare heller. I somras fick Daniel arbetslivsinriktad rehabilitering på en mekanisk verkstad. Han klarade tio timmar i veckan, en uppgift här, en uppgift där med värken och nervskadan som gräns. Mer än tio timmar gick inte och då sa försäkringskassan stopp.

– De sa att det ändå inte hade gett någonting. Efter det har jag inte hört någonting om rehabilitering. Det enda min handläggare på försäkringskassan pratar om är socialbidrag.

Men Daniel vill ingenting hellre än tillbaka till rehab.

– Jag måste aktivera mig annars faller kroppen tillbaka. Med nervskador blir man som ett barn igen som måste lära kroppen på nytt. Det kan handla om en så enkel sak som att skriva med en penna.

Istället har Daniel gått och simmat ett par gånger i veckan men nu var det länge sedan, resorna till och från kostar för mycket. Den enda rehabilitering som återstår är känselövningar på sjukhuset.

– Om tre månader står jag på ruta ett igen, i fysisk och psykisk bemärkelse. Det kommer inte att vara ett roligt liv.