”Jag står på den punkt som ikväll kommer synas över hela jorden”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-11-04
Ett av två scenarion kommer Chicago bjuda på i dag: århundradets fest med en miljon människor inbjudna, eller ett sorgemöte av lika historiska mått.
Allas ögon kommer att vara riktade mot en punkt – Barack Obamas talarstol.
Aftonbladets reporter har testat den.
Två harklingar, stadig blick och ett par spänstiga steg, sedan är jag i position. Djupt andetag, mörk röst nu, mörk röst.
”My fellow Americans…”
Ljudet drunknar rakt ner i motorn på en groteskt stor lastmaskin som dundrar förbi med byggnadsställningar till scen och läktare.
Kanske lika bra det.
Jag står på den lilla, lilla punkt på jorden som i kväll kommer att synas i varje tv-kanal över hela jorden, vågar jag påstå. Här kommer Barack Obama att tala inför hundratusentals människor på plats och miljarder tv-tittare.
Oavsett om han vinner eller förlorar måste han upp just på den här scenen. Stå på just den här lilla ytan.
Kan ni föreställa er den känslan?
Inte jag.
USA fick för första gången upp ögonen för Barack Obama i samband med ett tal på demokraternas konvent i Boston 2004. Många retoriker hävdar att det är i klass med Martin Luther Kings ”I have a dream.”
Obama inledde med att säga hur osannolikt det var att han stod där han stod.
”On behalf of the great state of Illinois, crossroads of a nation, land of Lincoln, let me express my deep gratitude for the privilege of addressing this convention. Tonight is a particular honor for me because, let's face it, my presence on this stage is pretty unlikely.”
Demokraternas underbarn har sett en och annan talarstol sedan dess, men ingen har varit så sammanmålad med hans öde som den här.
I dag är det Barack Obama själv som är presidentkandidaten.
I natt kan han vara president.
Podiet är byggt i rödbrunt trä med tydlig ådring. Jag gissar körsbär, men jag kan å andra sidan väldigt lite om trädslag.
Med all säkerhet är det måttbeställt för att det ska passa presidentkandidaten. Sådana detaljer lämnas inte åt slumpen i världens mest regisserade föreställning.
För mig är det aningen högt. Tänker att jag nog skulle se lite kort ut i vissa kameravinklar.
Det är lite bredare än vad de brukar se ut på tv. Han har gott om plats här inne och om knäna skulle börja skaka är det bara de som står rakt bakom som kan se det.
Inuti träkonstruktionen finns det en liten yta att ta stöd mot. Jag vågar inte. Händerna vill, men hjärnan säger ifrån som om stolen var av nitroglycerin. Fingrarna får nöja sig med en blygsam strykning på utsidan. Den är len.
Där, efter kanske 50 sekunder i jordens mittpunkt, tar äventyret slut. Jag har inte ett uns tillstånd att vara här uppe, vilket mannen med bygghjälm och mycket bestämda ögon gör klart för mig.
Jag ursäktar mig och säger som det är, att jag helt enkelt inte kunde låta bli.
Hjälm-mannen ler lite.
Jag ser att han fattar.
Aftonbladets