Våldtagna av samme man
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-08
”Jag önskar att han aldrig kommer ut”
En pistol mot huvudet.
Hennes pojkvän tvingas se på när mannen – på permission från en våldtäktsdom – våldtar 14-åriga Nina.
I mars 2008 blir Anna, 19, våldtagen av samme man.
På samma plats, på samma sätt.
Han står stilla i mörkret.
Den 35-årige mannen gömmer sig, väntar i tystnad, under en viadukt. Han hör henne. Hon kommer allt närmare.
Det är sen natt den 1 mars 2008 och Anna, 19, är på väg hem från en fest. Hon går mot sin lägenhet, den är bara några hundra meter bort.
Men Anna kommer aldrig hem den här natten.
När mannen kommer fram frågar han om vägen och verkar vänlig. Skenet bedrar. 35-åringen har tre gånger tidigare dömts för våldtäkter. Han är en serievåldtäktsman som trots alla kontakter med rättsväsendet fortfarande har grava missbruks- och aggressionsproblem. Behandling mot sexbrotten har aldrig diskuterats.
Han släpar Anna till en skogsdunge.
Där sker den första våldtäkten den här natten. Men han slutar inte. Han tvingar med henne till en lägenhet i närheten, inte långt från hennes eget hem. Där våldtar han henne igen, i badrummet.
Efteråt tvingar han henne att uppge sin adress. Hennes grannhus ska sprängas och familjen skadas om hon säger något. När hon till slut ska få gå säger han att han ska följa efter en bit bakom henne hela vägen.
Hon vänder sig inte om en enda gång på vägen hem.
***
Några hundra meter bort bor Nina, 27.
Hon har bott kvar, trots att hon som 14-åring blev kidnappad och våldtagen av samme man. Våldtäkten skedde i samma område. Det var 1994 och mannen var då ute på permission från en annan våldtäktsdom. Han mötte den då 14-åriga Nina när hon var på väg hem tillsammans med sin pojkvän. Under pistolhot våldtogs hon i ett buskage. Pojkvännen tvingades se på.
För några veckor sedan läste hon i tidningen om den nya våldtäkten och förstod snart att det var samme gärningsman.
–?Jag blir så ledsen. Mest arg är jag nog inte på honom, utan på samhället. Hur har det kunnat fortsätta?
– Det ska inte vara möjligt att neka till vård som det är i dag.
***
Anna säger samma sak.
Det har bara gått två månader sedan våldtäkten i Upplands Väsby. Men hon vill berätta. Hon vill att något gott ska komma ur händelsen, att samhället ska få upp ögonen för serievåldtäktsmännen som
bara fortsätter.
–?Ingen ska få välja själv om de ska vårdas för sexbrott. Och så borde det vara bättre koll när de kommer ut med övervakning, så att det inte händer igen.
Hon säger att hon har hopp om framtiden. Trots att allt nu förändras.
De två våldtäkterna skedde i närheten av hennes bostad. I samma område bor gärningsmannens släktingar.
– Vi hade precis flyttat dit och fått allting i ordning. Nu måste vi flytta. Det är trist men jag tror det kommer kännas bättre, man kommer vidare.
Vi sitter tysta några sekunder.
Det blir hennes advokat Louise Bjurwill, hon är med vid intervjun, som tar till orda.
Hennes förslag om medicinsk kastrering av återfallsförbrytare i sexbrott har väckt reaktioner.
– Jag tror att tvång kan påverka en person positivt. Varför ska man få välja när man begått brott på brott? Man har förlorat den rättigheten.
Vi frågar Anna hur hon ser på gärningsmannen nu, ett par månader efter våldtäkten. Svaret dröjer ett tag. Hon tittar ned mot golvet.
– Jag önskar att han aldrig kommer ut igen.
En missbrukare kan tvingas till vård.
En destruktiv ung människa kan tvingas till vård.
En sexbrottsling får välja själv.
Gång på gång våldtar de kvinnor och barn. Ändå avgör de själva om de ska få vård.
De släpps bara ut ur fängelset och gör om det igen.
Vi har träffat fyra av deras offer. De förstår inte varför lagen ser ut som den gör.