– Ingen ska behöva se mig med vapen igen

Första intervjun med Mattias Flink

Förlåtelse tror Mattias Flink inte på. Han är nöjd om offrens anhöriga bara accepterar att han finns.

- Jag önskar dem att leva utan hat, säger Flink i den första intervjun sedan dödsskjutningarna i Falun 1994.

Då, för 14 år sedan, var han en ung fänrik med livet framför sig. Nu är han en 38-årig livstidsfånge, som ansökt om att få sitt straff tidsbestämt. Nu på måndag ska Örebro tingsrätt prova hans begäran.

Offrens anhöriga har hotat att ta fram älgstudsaren om han blir fri.

På grund av hot vill Mattias Flink varken bli fotograferad eller inspelad på band. Han är vaksam och vänlig. Dalmålet sjunger fortfarande efter alla fängelseåren.

Men Falun har han inte besökt sedan den där försommarmorgonen 1994 då han sköt sju oskyldiga människor till döds i ett alkoholutlöst psykosgenombrott.

- Jag har ingenting kvar där. Och jag vill inte utsätta folk för att stöta ihop med mig på stan, säger han till TT.

Definitionsmässigt är Flink massmördare. Hans brott saknar motstycke i svensk kriminalhistoria.

"Utomordentligt skötsam"

Men inget i hans yttre avslöjar hans mörka förflutna. Flink ser ut som en vanlig vältränad och kortsnaggad svensk man. Han har ingen kriminell identitet, tillhör inte något gäng och har inte en enda tatuering på armarna, visar han.

Tur med fängelseplaceringar är en av hans förklaringar. Först Norrköping som var "som ett kloster". Nu en anstalt i Mellansverige med lägsta säkerhetsklass.

- Jag vet inte om jag har några kåkskador. Jag har undvikit att sticka ut och går undan i stället. Det är värre för missbrukarna, som lätt hamnar i bråk.

Flink får högt betyg av Kriminalvården för sitt förhållningssätt: "utomordentlig skötsamhet". Risken att han ska återfalla i brott bedöms som låg. Vad tror han själv?

- Det jag har varit med om har säkrat upp mot en upprepning. I behandling har jag lärt mig alla varningssignaler. Jag har blivit klokare, men priset för det var otroligt högt.

Känslomässigt avstängd

Flink har fortfarande inga klara minnesbilder av den där natten i juni. De första åren i fängelse gick åt till att försöka fatta vad som hänt. Känslomässigt kunde han inte börja bearbeta sitt brott förrän han lyckats tjata sig till individuell terapi i början av 2000-talet. Där strävar han efter att ta ansvar för det han gjort genom att ta reda på vilka hans offer var och försöka förstå vad deras död har inneburit för deras närstående.

- När det hände var jag känslomässigt avstängd och saknade förmåga att ta hand om de problem som hopat sig i mitt liv. I uniformsyrken handlar det mycket om att bita ihop och härda ut. Att söka hjälp eller vara sjukskriven för psykiska problem fanns inte då. När jag tänker på det nu så är det fortfarande ett svart hål. Men jag har förstått att jag hamnade i en klassisk stressreaktion och föll tillbaka på mitt inlärda ryggmärgsbeteende: att gå i fält. Hade det inte varit för vapnet hade väl kvällen slutat som vilket krogbråk som helst.

Ingen glädjestund

I dag vill han inte ha med vapen att göra.

- Ingen ska behöva se mig med ett vapen igen.

Detsamma gäller alkohol, som han inte druckit på 14 år. Han säger sig ha en "moralisk plikt" att aldrig mer dricka.

Finns det någon framtid?

- Om jag blir fri så blir det en lättnad, men knappast någon glädjestund. Snarare börjar väl allvaret då. Var ska jag bo? Vad ska jag jobba med? Hur kan jag röra mig? Min dröm är att leva ett blygsamt liv i lugn och ro och hålla på med sådant jag tycker om, kanske småskaligt hantverk. Det jag vet säkert är att jag alltid kommer att ha det dåligt ställt eftersom jag ska betala miljoner i skadestånd. Och att jag kommer att må dåligt resten av livet.

Ewa Tures/TT