Samtidigt rasslar hbtq-fobin in

Andreas Hansson

Stor uppslutning under Stockholm Pride

Gränslös kärlek, respekt och vin.

Ja.

Men hatet rann genom fogarna även under årets Stockholm Pride.

helskärm

Vi dansade järnet på Sportbladets flak i Prideparaden.

Det är lätt, kärleken är så påtaglig. Inte minst värmen från de som samlats längs Stockholms gator för att titta och visa stöd.

Paraden är en gränslös fest, ett privilegium i ett land där staten inte bedriver systematisk häxjakt på transpersoner, bisexuella, flator, bögar och de däremellan. Att kunna fistpumpa till Icona pop på ett Prideflak i Stockholm är självklart, men när tanken på den motsatta situationen i många länder drabbar mig blir min glädjedans plötsligt metodisk, allvarlig och kraftfull. Ett statement. En näve mot hatet.

Samtidigt rasslar de hbtq-fobiska kommentarerna in i chatten på Aftonbladet.se. Många är så enfaldiga att jag kan svara på dem samtidigt som jag dansar. Andra är så inskränkta tankevurpor att jag måste sätta mig ner för att kunna svara på rätt nivå.

"När är Pride slut så jag kan åka hem till Stockholm igen?"

I morgon.

”Är detta verkligen något att ta med sig barnen till? Kan inte även de homosexuella, transvestiter osv betrakta sexet som privat, varför ska det visas upp på gator och torg?”

Barn är nog de som har minst problem med glada utstyrda människor i en färgglad parad.

”Utgår från att Aftonbladet inte vågar nämna Pride och invandring i samma mening”.

Att vara hbtq-person och från ett mer konservativt land och kunna leva som

sig själv, även i Sverige, är ett av de områden där det finns mycket kvar att jobba med.

”Förstår inte detta med ’rätten att vara sig själv’. Desto mer banal man blir i klädsel och uppförande, desto mer ska jag acceptera? Kämpa för rättigheter med stil!”

Kampen i vanliga kläder pågår året om. Att du inte märkt det visar på hur mycket som ännu måste göras.

”Det är inte konstigt att det blir sånt hat när man måste klä ut sig o spexa som en bunt clowner. Hade hbtq-folk betett sig alla andra hade ingen brytt sig o ingen hade hatat.”

Hatet kom först - hbtq-rörelsens sätt att svara med kärlek kom därpå.

Vid 16-tiden störde en samlad grupp paraden vid Humlegården. Visserligen en mindre grupp, men steget att bryta in i en parad för allas rättigheter är monumentalt.

Efter paraden var den utbredda känslan en helt annan än ilska mot detta.

”Jag måste kissa”.

Ja, kissa på bara.

Varför inte på hatet och hbtq-fobin.

Fotnot: Urvalet i denna krönika omfattar inte de grövsta haten och hoten som inkom, ser det inte som motiverat i detta fall att lyfta fram dem.