H&M mörkar om sina förebildsfabriker

Lisa Röstlund

H&M prisas för sina insatser för textilarbetarna – och säger sig ha utarbetat “förebildsfabriker” där arbetarna fått det bättre.

Men klädjätten vill inte säga var fabrikerna finns – och Aftonbladet får inte komma på besök.

– De måste få lugn och ro, säger H&M:s presschef Camilla Emilsson Falk.

Under en månads tid har vi försökt få en intervju med H&M.

Till slut går företaget med på att träffas.

Klädjätten vill kalla intervjun för ett ”samtal”. Tv-inspelning avböjs.

Fotografen från Aftonbladet får inte vara med i rummet under mötet.

Från H&M närvarar fyra personer: förutom hållbarhetschefen Anna Gedda, presschefen Camilla Emilsson Falk, och affärshållbarhetsexperterna Maritha Lorentzon och Jonah Wigerhäll.

Vi ber om att få inleda med att ställa frågor, men nekas. H&M-staben inleder med att ge en föreläsning om H&M:s hållbarhetsarbete, med en bildvisning på femtio minuter.

Här följer en sammanställning av det som därefter blir intervjun. Vi hinner inte ställa alla frågor vi har.

H&M säger nej

Hittills har H&M inte svarat på vilka fabriker det är man gjort förbättringar på.

Vi får nej när vi ställer frågan om vi får besöka någon av H&M:s fabriker i Kambodja.

Företaget hänvisar till fabriksägarna, som enligt H&M anser att TV-serien Sweatshop, som sänds på Aftonbladet, inte ger en rättvis bild av H&M:s arbete.

Sweatshop visar två modebloggerskor som reser till Kambodja för att träffa textilarbetare.

Staben uppger att H&M tyvärr inte har något att säga till om.

– De måste få bestämma. Det är ju de som äger fabrikerna, säger presschefen Camilla Emilsson Falk.

”Vi är transparenta”

H&M upprepar i sina dokument och på sajten, att insyn är grundläggande för arbetet med textilarbetares villkor och löner.

”Transparens och samarbeten är nödvändiga för att driva igenom verklig förändring”, står det i H&M:s hållbarhetsrapport 2014.

– Vi, tycker jag, är transparenta här i dag och tar emot er och berättar om hur vi jobbar, säger Anna Gedda.

H&M uppger att företaget har tre så kallade ”role model factories”, förebildsfabriker, där man köper 100 procent av kapaciteten under fem år, för att utarbeta processer för rättvisa levnadslöner och bättre villkor för arbetarna. En uppges ligga i Kambodja, två i Bangladesh. H&M vill dock inte uppge vilka fabriker detta är.

Vill att de får lugn och ro

– Vi har ju massa leverantörer som ingår i olika typer av program hos oss. Vi har ingen lista där vi skriver in exakt vilka leverantörer som gör vad, som vi gör publikt, liksom, säger hållbarhetschef Anna Gedda.

– De här tre fabrikerna måste också få lugn och ro för att utarbeta den här metoden, tillägger Emilsson Falk.

Har arbetarna själva uttryckt att de inte vill att utomstående ska ha insyn i verksamheten?

– Anledningen att vi satte upp de här metoderna är inte att vi skulle ha publika fabriker som media skulle kunna komma och hälsa på, utan för att testa metoder som vi själva inte vet om de fungerar.  Vi är transparenta med att säga att vi vet inte om det här kommer att fungera, säger Anna Gedda.

Har ni statistik som visar löneutvecklingen på de här fabrikerna?

– Vi samlar in jättemycket data, säger Lorentzon.

Skulle vi kunna få ta del av den statistiken?

– Nej, vi gör inte den publik. Det är för litet underlag, säger Lorentzon.

Ni säger att ni är transparenta. Men trots att jag under några veckor nu, har frågat efter dokumentation från er om förbättringar ni har gjort, som går att kontrollera för utomstående, så har jag inte fått det. Hur kommer det sig?

– Hur skulle du vilja kontrollera det utifrån? undrar Anna Gedda.

Genom att få konkreta uppgifter om utvecklingen på en viss fabrik – för att kunna se om det stämmer med verkligheten.

– Som vi var inne på om Kambodja, har vi sett en positiv utveckling i vår hållbarhetsprestation. I olika frågor vi tagit upp här, så vet vi att det har gått upp och den informationen får ju du här till exempel. säger Gedda.

Ja ni vet, men hur ska jag kunna granska er om ni inte säger vilka fabriker det gäller?

– Jag förstår inte riktigt din fråga, säger Lorentzon. Vi har haft önskemål och krav på oss att presentera vilka leverantörer vi jobbar med. Nu finns de där och är till och med graderade så ni vet vilka som är duktiga.

Ni hävdar ju att ni gör en massa förbättringar, men jag som journalist har ingen möjlighet att se om det stämmer eftersom ni inte säger vilken fabrik det är.

– Men skulle du då vilja åka till en fabrik och göra en audit (kontroll, reds anm), undrar Gedda.

Jag vill ha möjlighet att ställa mig utanför en fabrik, där ni påstår att arbetarna fått det bättre, och fråga dem om det stämmer. Men det kan jag inte.

– Jag förstår vad du är ute efter, och det här är knepigt. Det är en utmaning för oss också. Det är vår ambition att bli mer transparenta av olika skäl – dels tror vi att det driver en förbättring, dels finns en uppenbar efterfrågan bland våra kunder, i civilsamhället och från politiskt håll. Det finns en extremt stark trend mot ökad transparens, och vi vill verkligen vara i framkant. Vi har tagit steg, men sen finns det utmaningar kvar. Vi är inte där ännu där vi kan dela auditrapporter (kontrollrapporter, reds anm). Jag tror att branschen så småningom kommer gå åt det hållet, säger Wigerhäll.

Vill ni inte driva den utvecklingen?

– Jo, men även om vi skulle dela en auditrapport nu, så återstår utmaningen för dig som journalist att kunna gå till en fabrik och komma in och inspektera. Responsen från en snittfabriksägare skulle vara “Vem är du?”. Men som det är nu – vi tar ju media till fabriker på besök.

Men inte i vårt fall.

– Nej, som jag sa, på grund av den här filmen Sweatshop, säger Emilsson Falk.

Men ni skulle ju kunna låta mig komma in på en fabrik om ni ville.

– Vi har frågat, och de har valt att avböja.

Nästan ingen tjänar mer

Enligt organisationer vi varit i kontakt med finns i princip ingen arbetare som tjänar över den lagstadgade minimilönen på motsvarande knappt 1 300 kronor i månaden hos leverantörerna.

Enligt organisationen Asian Floor Wage Aliance ligger en rimlig levnadslön i Kambodja på mer än det dubbla – motsvarande 3 400 kronor.

H&M vill dock inte lägga sig i.

– Jag tror inte det är upp till oss att säga det. Vårt ansvar och fokus ligger på att göra det möjligt för arbetstagarna tillsammans med arbetsgivarna att förhandla fram en lön som är rimlig, som funkar, säger Anna Gedda.

Projektet ni har med IF Metall och Sida vill ni utbilda arbetare i att bli bättre på att förhandla sina löner. Har arbetarna möjlighet att förhandla om sina löner?

– Om man har kollektivavtal, svarar Lorenzon.

Enligt H&M:s statistik har 14 procent av fabrikerna i Kambodja kollektivavtal.

”Tar jätteallvarligt på det”

Vi berättar om Vina, arbetaren på H&M:s platinumfabrik, som inte får dricka vatten när hon vill, inte gå på toaletten när hon vill och som berättar att fyra–fem personer svimmar varje månad på fabriken.

– Den här typen av information tar vi jätteallvarligt på och det är därför vi har ett nära samarbete med organisationer i Kambodja som kan ge oss den här typen av information. Vi jobbar med många olika leverantörer och de kan ibland göra misstag. Då försöker vi åtgärda de problemen, säger Anna Gedda.

Vina säger att hon inte kan förhandla om sin lön.

– Då har de antagligen inget kollektivavtal, säger Lorentzon.

Vad ska hon göra för att få upp sin lön?

– Jag antar att de har facklig representation på fabriken, för det har de på de flesta. Jag skulle, om jag var hon, ifrågasätta hur hon är representerad på fabriken. Vad gör de fackliga representanterna för henne?

Hon säger att den fackliga organisation som finns i fabriken styrs av den kinesiska ledningen.

– Så kallade ”gula fackföreningar”, säger Lorentzon. Det vet vi att det förekommer.

Vad ska hon göra?

– Jag antar att man som arbetstagare måste försöka få in en annan fackförening på fabriken som kan representera henne.

Hon har, trots att hon jobbat tre år, sexmånaderskontrakt löpande hela tiden. Så hon vågar inte ställa krav.

Ni säger att ingen ska jobba längre än två år på korttidskontrakt. Hur kommer det sig att folk ändå jobbar längre än så på korttidskontrakt – även på era platinumfabriker?

– Det här rör i stort sett alla leverantörer i Kambodja. Det är ett branschproblem och vi ser det också som ett problem för oss, säger Wigerhäll.

Enligt H&M-staben är anledningen att man inte satt ned foten i fråga om korttidskontrakt att arbetarna själva inte vill ha permanenta kontrakt, eftersom de när korttidskontrakten löper ut får 5 procents bonus.

H&M tror inte heller att arbetarna skulle föredra fasta anställningar, även om bonusen bakades in i lönen, så att de fick behålla sina inkomstnivåer.

– Arbetstagarna vill inte ha långtidskontrakt, de ser inte fördelarna med det. Tillsammans med NGO:s ser vi ett enormt behov av att introducera det här på ett sätt så att arbetarna känner: ”Jag förstår varför det här händer”. Men säger man bara från ena dagen till den andra ”så här är det”, kommer det skapa enorma konflikter som kommer resultera i strejker och oroligheter, säger Maritha Lorentzon.

Research: Daniel Nilsson