Ehsan, 15: "Vad ska jag göra nu?"

Kenan Habul

Han reste från Tyskland utan packning och med 60 euro på fickan.

Men han var glad för att han hoppades snart återse sina vänner.

Först i Köpenhamn fick han veta att dörren till Sverige är stängd för honom.

– Jag har ingen aning vad jag ska göra nu, säger 15-årige Ehsan från Afghanistan.

Klockan är 14.22 på måndagen när tåget från Hamburg kommer in till Køebenhavns Hovedbangård.

Välklädda kvinnor och män drar ut handtagen på sina rullväskor, deras klackar klapprar mot stengolvet när de skyndar ut.

Ramin Masood tittar noga på alla som kliver av. Han gör det som han har gjort så många gånger tidigare under de senaste månaderna – spanar efter afghanska flyktingar.

Han är själv född i Afghanistan, men kom till Danmark i mitten av 1990-talet. När flyktingarna började komma under sensommaren förra året anmälde han sig frivilligt för att tolka åt Röda Korset.

– Afghani? frågar Ramin Masood två unga män som hoppar av tåget.

De nickar.

Utan papper ingen inresa

Den äldre av dem, 21-årige Mustafa Gholami, är på väg hem till Stockholm och fosterfamiljen efter en semesterresa i Tyskland.

Det var självklart för honom att ta på sig rollen som ett slags ledsagare åt Ehsan som han träffade på tåget.

Mustafa Gholami var i liknande situation för åtta år sedan när han ensam åkte från Afghanistan.

Med den avgörande skillnaden att han lyckades komma in i Sverige.

– Menar ni att ingen utan papper får komma in även om de vill söka asyl i Sverige? undrar Mustafa Gholami.

Han hade missförstått vad de svenska id-kontrollerna går ut på. Ehsan, som säger att han är 15 år, hade ingen aning om att de alls fanns. Även den afghanska småbarnsfamiljen som också var ombord på tåget från Hamburg var helt ovetande.

Nu bildar alla en liten klunga kring volontären Ramin Masood.

Det afghanska parets lille son kramar hårt om sin mammas ben. Hon har en röd sjal över håret och ser ut som om hon ska brista i gråt när som helst.

– Den här familjen vill åka till Finland via Sverige med sin son. Det finns inte en chans, de har inget pass eller id, säger Ramin Masood.

Knappt några flyktingar i Köpenhamn

21-årige Mustafa blir plötsligt orolig. Tänk om hans landsmän ändå bestämmer sig för att åka till Malmö med honom. Han vill så gärna hjälpa till, men om polisen stoppar dem kanske även han får problem.

– Jag vill inte att de ska tro att jag är en smugglare, säger Mustafa.

Men han får åka till Sverige ensam. De andra inser snabbt att det inte ens lönar sig att försöka. Istället går de till Röda Korsets lokal som är inhyst i ena änden av tågstationen, under tågbolaget DBS:s lounge.

Vissa dagar brukade uppemot tusen flyktingar passera igenom det avlånga rummet med en lekhörna och termosar med kaffe och te uppställda på borden.

Under måndagen syntes knappt några flyktingar på tågstationen. Den svenska regeringens budskap om att de är oönskade i Sverige hade nått fram till de flesta, menar en av aktivisterna.

"Sverige är bra land för ungdomar"

15-årige Ehsan blir lovad ett par nya skor av en av volontärerna. Hans gula gympadojjor håller på att gå sönder. Han hade bara kläderna på kroppen och 60 euro med sig när han åkte från Tyskland.

– Jag var så glad under resan, jag trodde att jag snart skulle få träffa mina vänner.

Vännerna är andra unga afghaner som han lärde känna under sin resa från Iran, via Turkiet, Grekland, Balkanländerna och Tyskland. Några av dem lyckades ta sig till Sverige före honom.

– Det var en polisman i Tyskland som sa att även jag skulle göra det. Att det var ett bra land för ungdomar.

Levde som flykting i Iran

Ehsan minns inte om han var fem eller sex när familjen flydde från Afghanistan till Iran. Hans pappa är försvunnen, kvar i Iran är hans mor, två systrar och en bror.

– Jag ville till Europa för att plugga, jag vill ha en framtid.

Att skaffa några id-handlingar i Iran är omöjligt för en afghansk flykting, berättar han. Precis som många andra av sina landsmän åkte han till Europa utan. Nu står han på tågstationen i Köpenhamn, armarna hänger lealöst utmed kroppen, blicken flackar runt. Han har ingen aning vad han ska göra. Vi frågar om han är hungrig, om vi kan bjuda honom på en bit mat.

– Jag har ingen lust att äta nu, säger han.