”Jag dör hellre än återvänder i skam”
Uppdaterad 2015-10-08 | Publicerad 2015-10-07
Aftonbladet möter gatubarnen i Marocko: ”Livet är svårt”
TANGER/CEUTA. Abdel, 10, försöker gömma sig under en turistbuss för att komma på båten.
Han är beredd att dö för att komma till Sverige.
Vi har rest till Marocko för att berätta om gatubarnen – men ska snart själva få polisen efter oss.
Hassan, 14, står på platsen där han just tillbringat natten – det lilla torget vid kanonerna som en gång skyddade Tangers hamn – och blickar ut över havet, rätt in i sin dröm.
Europa.
Dit vill han.
– Man kan ha ett bättre liv där. Tjäna pengar, säger han.
Hassan kommer från en by utanför Tanger. Några kompisar berättade om Europa och tanken skruvade sig fast i hans huvud. Nu väntar familjen på pengarna han ska skicka.
– Jag dör hellre än återvänder hem i skam, säger han.
Livsfarlig båtresa
Båtarna går i skytteltrafik och resan över det 14 kilometer breda, blåglittrande Gibraltarsundet tar bara en timme. Men det som för turisterna är en trevlig dagsutflykt är en livsfarlig mardröm för fattiga marockanska barn som Hassan, utan möjlighet att få visum till Europa.
Hamnen omgärdas av höga stängsel och bevakas av polis. Man har scanners och till och med ett slags stetoskop som fästs mot bilarnas karosser för att lyssna efter hjärtljud.
Ändå går det att slinka igenom.
Kroppen är mager, händerna grova. Hassan pekar på en silverfärgad turistbuss som långsamt rullar fram nere på avenyn.
– För en timme sedan kröp tre killar in där, säger han.
Jag tittar frågande på bussen, som just nu fylls av turister. Hassan skrattar.
– Det finns platser som man inte kan se, ovanpå hjulen. Det är där man måste gömma sig. Men själv väntar jag till kvällen. Då är poliserna färre.
De kallas harraga, den som har bränt allt bakom sig. Tusentals marockanska gatubarn, i stort sett enbart pojkar, försöker ta sig till länder som Spanien, Tyskland, Belgien och Sverige. Vi har rest åt andra hållet, till Marocko, för att förstå vad det är för plats de lämnar bakom sig. Snart ska vi själva få problem.
Kompisen Abdou, 15, tar fram en tub med lim och trycker ut en klick i en plastpåse. Klockan är halv elva på förmiddagen och ingen av pojkarna har ätit något i dag.
Hassan drar in ångorna och ögonen blinkar till.
– Det är skönt. Det får mig att glömma hungern och törsten. Allt som är jobbigt i livet.
Varje dag under ett års tid har Hassan försökt ta sig till Europa. En gång i våras lyckades han komma med båten och klev av i hamnen i Tarifa, där den spanska gränspolisen väntade.
– Jag gjorde ett klantigt misstag och glömde att kasta id-kortet i havet. Därför kunde de skicka hem mig.
En annan gång dök hans kompis ner i vattnet för att simma mot fartygets ankarlina. En vattenström slungade i väg honom. Han krossades mot klipporna och dog.
Säljer hasch och sex
Marocko har skrivit på FN:s barnkonvention, som ska ge alla barn en grundläggande trygghet. För Hassan och Marockos andra gatubarn är konventionen inte värd mer än pappret den är skriven på. Det finns ingen socialtjänst, ingen hjälp att få. Många av barnen stjäl för att överleva. De tar plånböcker och mobiler, smycken och klockor. Några säljer hasch till turisterna. Eller sex.
Snart ska Hassan och Abdou ge sig ut på jakt efter mat.
De ska springa mellan borden på uteserveringarna och försöka stjäla några brödbitar eller pommes frites eller vad som helst som turisterna har lämnat kvar på tallrikarna och skratta som om det vore en lek när de ilskna restaurangägarna slår efter dem.
– Jag försöker att vara laglig. Det är bara inte alltid så lätt, säger han.
Saknar utbildning
Hälften av alla unga marockaner går utan jobb eller utbildning, enligt Världsbanken.
Vilka andra val har Hassan? Ska han göra som tusentals andra pojkar härifrån och åka till Syrien och kriga för IS?
I ett land där kungen har 23 palats finns det ingen plats för honom.
Man kan blicka ut över världen. Se samma mönster i Asien, Afrika och Sydamerika. Allt fler av jordens invånare finner sig inte längre i sin fattigdom. De ger sig av på riskfyllda resor för att få det de tror att vi har: rymliga hus, fina bilar, semesterresor.
Eller bara känslan av frihet och att få välja sitt liv.
Rika länder bygger murar, stängsel och taggtråd. Ändå tar sig människorna fram.
”Slog oss i ansiktet”
En grupp barn cirkulerar i hamnen framför avspärrningarna och poliserna följer dem med sina blickar. Tomma orangea limtuber ligger slängda överallt. Abdel Malek från Casablanca är bara tio år, men har sett mer i sitt liv än många vuxna.
– Pappa sa åt mig att åka till Europa, säger han.
I går lyckade han och en kompis smyga in under en lastbil. Sedan sprang de in på båten och försökte gömma sig.
– Vi låste in oss på toaletten, säger han och skrattar.
Men polisen slet upp dörren.
– De slog oss i ansiktet och ropade att vi inte skulle komma tillbaka.
Ändå är det just vad han tänker göra.
– Jag försöker igen i kväll.
Några flugor kryper över såret på hans ben, ett minne från nattens misslyckande försök.
Hjälparbetare vill nå de yngsta, sådana som Abdel, som ännu går att rädda. Men Abdel vill inte bli räddad.
– Europa är vackert. Jag får gå i skola där.
Vad vet du om Sverige?
Abdel skiner upp.
– Jag vill träffa Zlatan Ibrahimović. Det är min dröm.
Aftonbladets fotograf tar upp kameran för att fotografera honom. Det är då det händer.
Samma polis som betraktat hur barnen sniffar lim framför dem utan att ingripa kommer fram till oss och kräver att vi följer med till stationen. Där anklagas vi för att ha pratat med barnen utan myndigheternas tillstånd och tvingas radera alla bilder.
– Nu har ni verkligen problem, säger en polischef, som inte vill uppge sitt namn.
Efter en timme släpps vi, efter hot om långa fängelsestraff om vi fortsätter att arbeta i Marocko.
Vi får inte ta bilder på när fjortonårige Hassan försöker smyga in under turistbussen.
Vi får inte berätta om hur tioårige Abdel blir slagen av polis.
Världen ska inte få veta hur Marocko behandlar sina barn.
Fast i ingenmansland
Sent samma kväll. Den spanska enklaven Ceuta.
Vi har gått igenom ett fyrahundra meter brett ingenmansland, släppts in genom de tredubbla rakbladsvassa taggtrådsstängslen byggda med EU-pengar och kommit in i en stad som mest liknar en ö. Ett stycke Europa, med glittrande gator och fontäner, utslängd på Afrikas fastland.
De moderna murarna tjänar samma syfte som det medeltida citadellet en gång gjorde. Att hålla människor borta.
Ändå finns de också här.
De afrikanska migranterna, de syriska krigsflyktingarna, de hundratals marockanska barnen.
Många sitter fast och kan varken åka vidare till Europa eller återvända hem.
Vi tar oss till ett center för ensamkommande barn, som ligger långt ifrån den vackra stadskärnan. Marockanska pojkar från åtta, nio år och uppåt sticker ut sina huvuden genom fönstergluggarna.
Jag frågar den ansvariga spanske vakten hur många pojkar som bor här.
– Jag kan inte ger er den informationen, señor.
Hur gamla är barnen?
– Jag har inte rätt att kommentera det.
Yassin Krideh, 14, från Rabat sover hellre med kompisarna nere på stranden.
– Det där centret är som ett fängelse, säger han.
Han sitter lutad mot den gamla stadsmuren med benen i sanden och rullar en joint.
Yassin har varit i Ceuta i två år. Mamman är död och pappan slog honom, säger han. Han kan inte tänka sig att åka tillbaka.
– Jag ska smyga mig på båtarna till Spanien. Sedan ska jag vidare till Tyskland eller Belgien eller Sverige.
Han tänder jointen och tar ett djupt bloss.
Brännmärken efter cigaretter
Några kompisar kommer dit. Alla har skärsår och brännmärken från cigaretter, efter slagsmål med andra ungdomar på centret.
Snart ligger haschröken tung.
Men blanka ögon ser de hur de sista kvällsbadande spanjorerna försvinner i den mörka oktoberkvällen.
Stämningen förändras.
– Ni måste ge pengar, säger en 18-årig kille.
Yassin börjar dra i min vigselring.
– Ge mig den, säger han, först vänligt och sedan mer hotfullt.
– Jag behöver den! Ge mig nu!
När jag säger att jag är gift och att jag har fått den av min fru förändras han. Är tyst en stund och säger sedan:
– Förlåt. Jag menade det inte.
Yassin försöker förklara något, men det är svårt att hitta orden. I stället lånar han mitt block. Han anstränger sig för att återfå koncentrationen, skriver något, river ut sidan och viker ihop den.
– Du får inte läsa det här förrän du lämnar Ceuta. Lova det.
Prydlig handstil
Han sjunker ner i sanden. Rullar ännu en joint och låter blicken fara bort över havet, mot Europa. I morgon ska han ner till hamnen och än en gång krypa in under en lastbil.
Den som inget har att förlora är också beredd att riskera allt.
Tidigt nästa morgon tar vi själva båten. Med svenskt pass är det en enkel sak.
Europa närmar sig och jag vecklar ut lappen från Yassin. Handstilen är prydlig och budskapet mycket kort:
”Livet i Ceuta är svårt.”
Fotnot: Aftonbladet har sökt Marockos ambassad för en kommentar.