Björn: Jag vill ha dödshjälp

Krokom. Sedan Björn Linder, 80, förlorade sin fru har han blivit allt sämre och vill inget hellre än att dö.

Han önskar att han kunde få dödshjälp i Sverige:

– Att få en spruta och somna in, i lugn och ro. Jag har levt och upplevt tillräckligt.

För 2,5 år sedan avled Björn Linders fru Margareta efter en fem år lång kamp mot bröstcancer.

På finbordet i vardagsrummet står hon i en ram.

– Jag brukar alltid ha det där. Det är från hennes 70-årsdag, säger Björn och plockar bort det för att ställa fram kaffe.

– Jag kan ta mig fram ganska obehindrat här i huset ändå. Jag kan mina vägar.

Han lider nämligen av den obotliga sjukdomen glaukom, även kallad grön starr. Ena ögat uppfattar endast om det är dag eller natt. Det andra har han fortfarande hjälp av.

– Jag har haft det bra i många år. Jag har opererat ögonen ett par gånger kirurgiskt och med laser. Jag tar ögondroppar morgon och kväll. Undan för undan försvinner synfältet.

För att skydda sina ljuskänsliga ögon bär han en skärmkeps. I dag är det molnigt och han behöver inte ha på sig sina solglasögon eller ha fördragna persienner i huset.

– Ljuset påverkar skallen. Jag blir ganska yr. Jag ligger mest här uppe och lyssnar på P1. Det är allt jag kan göra, säger han och pekar upp mot taket mot ovanvåningen. Och så går jag vid kyrkogården för där hittar jag.

”Levt ett bra liv”

Björn och Margareta fick 51 år tillsammans.

De drev jordbruk – på fritiden – med Herefordkor betandes utanför den gula husknuten i Nälden i Krokoms kommun. Björn hade innan dess både mönstrat i USA och gjort värnplikten Sverige, varit på FN-tjänstgöring i Kongo, jobbat som kriminalassistent hos Stockholmspolisen och under de senaste 35 åren innan hans pension jobbat som trafikinspektör hos Trafikverket. Margareta var specialistsjuksköterska på Länssjukhuset i Östersund.

– Det var en underbar tid, en underbar hustru.

När hon sedan dog tappade även han livslusten. Nu lever han i stället ett avskärmat liv och ”passar huset”.

– Även om jag har två underbara döttrar så känner jag inte att de kan passa upp på mig. Margareta betydde allt, säger Björn.

När han pratar om henne blir han gråtmild.

– Här uppe ligger min hustru.

Björn hukar sig över matbordet och pekar ut över gården på andra sidan häcken där kyrkogården ligger.

– Jag ser hela tiden graven. Efter att hon drog sin sista suck sov jag inte på 2,5 månad. Jag var klarvaken.

Saknaden har dock inte gått över. Tvärtom.

– Jag känner att jag har levt ett bra liv. Vi har vår grav där och det står mitt namn på graven. Allt är klart. Jag har ingen lust att leva, inte för fem öre. Det är bara jobbigt alltihop.

”Upp till individen”

Huset är till försäljning. Björn vet inte vart han ska ta vägen om det blir sålt. Han vägrar att flytta till ett äldreboende och bli vad han kallar ”ett paket intagen på en institution.”

Han önskar inget hellre än att dö. Men kan inte förmå sig att ta sitt eget liv. Inte efter sin erfarenhet som polis.

– Jag tycker att det är ruskigt. Det är inte snyggt att ta hand om för de som blir kvar.

Vad är din högsta önskan?

– Att få en spruta och somna in, i lugn och ro.

Men det går inte. För det är förbjudet med dödshjälp i Sverige. Vilket Björn inte kan förstå. Folk som drabbas av en obotlig sjukdom bör få dödshjälp, menar han.

– Jag anser att det är upp till individen att få bestämma. Har man kunnat införa det i andra civiliserade länder så finns det väl inget motiv för att man inte skulle kunna införa det här.

– Det ska vara förbehållet för de som drabbas av en obotlig sjukdom. Men det är så tabu med död i Sverige.

Han upplever ändå att han får stöd bland jämnåriga som han talat med.

– Jag tog upp det här på ett möte med PRO och fick applåder.

”Bättre hand om hundar”

För Björn är det dock inget alternativ att åka till exempelvis en klinik i Schweiz, där aktiv dödshjälp är tillåtet.

– Jag skulle gärna åka dit om jag kunde men det är massa besvär med det.

Han vill inte utsätta sina två döttrar och deras barn för vad det skulle innebära. Han kan nämligen inte ta sig ditt själv – och av förklarliga skäl inte heller hem – för sista vilan bredvid sin fru.

I stället vaknar han till en ny morgon - med hans och Margaretas katter Måns och Maja vid sin sida i sängen.

– Normalt följer de med mig till graven nästan varje dag. Det ser ganska komiskt ut. De är väldigt trogna. Men inte när jag har främmande.

På köksväggen hänger flera tavlor. Alla med djurmotiv. Hundar och katter som alla passerat under årens lopp.

– När tiden har varit inne så har de fått en spruta. Ibland undrar man om man tar bättre hand om sina hundar än om de äldre?

– Jag har levt och upplevt tillräckligt.